Bristande självinsikt

Jag skriver mycket, ofta, gärna. Och det går fort. Allra bäst gillar jag att formulera akademiska krångligheter eller viktiga jobbdokument. Knatter, knatter, knatter säger tangenterna och vips så är det klart. Lite korrigeringar av bokstäver som hamnat i fel ordning, men för det mesta funkar första versionen utmärkt.

Ändå tror jag alltid att jag ska behöva ungefär tio gånger så lång tid som det tar i verkligheten.

Idag stannade jag hemma på fm för att börja det dokument som ska vara klart om två veckor. Jag har bokat många halvdagar framför datorn för att hinna.

Så knatter, knatter, knatter. Efter två timmar är jag halvvägs.

Och då tröttnar jag. Kan ju lika gärna åka till jobbet och göra andra saker. Det här skriver jag klart i ett nafs.

Vet jag.

Men jag kommer glömma bort det.

Nästa vecka kommer jag panikstirra i almanackan och få dåligt samvete för att jag bloggade istället för att skriva klart när jag ändå hade chansen. Hur ska jag hinna, var ska jag ta tiden ifrån.

Sedan kommer jag knattra klart på nån timme eller två nån dag innan det ska lämnas in.

Jag vet det.

Men jag tror det inte.

Nerknattrat i all hast...