Neger

Brukar vara ganska bra på att ta diskussioner med eleverna. Om blattar, bögar och andra hemskheter.

Tricket är att kunna bena ut och nyansera samtidigt som man respekterar ungdomarnas erfarenheter och känslor.

Men så idag hände något. Plötsligt insåg jag att mitt barn skulle kunna vara en av dem som tvingas höra sina klasskamrater uttrycka sig slarvigt, rasistiskt, onyanserat, taskigt, kalla det vad du vill.

Då gjorde det så ont i hjärtat att jag tittade på dem och sa att jag blir faktiskt ledsen när du säger så.

Sedan var lärarjaget tillbaka i diskussionen en stund, men så sa jag det:

"Jag kanske kommer ha ett barn som är 'neger' om ett år".

Jag vet inte om de hörde.

Julmusten var slut och vi skulle snart till konserten i aulan. Dessutom brände tårarna bakom ögonlocken och jag kände mig inte redo för att visa så mycket känslor då och där.

Det var kallt i aulan, men det var inte bara därför jag skakade under konserten.