Att berätta

Igår berättade jag för en kollega att vi ska adoptera. En av de sista jag någonsin trodde att jag skulle säga något till.

Då jag sovit dåligt natten till igår hade jag sökt upp kollegan för att fråga hur nödvändig min närvaro var på eftermiddagens konferens. Fick höra hur blek och trött jag såg ut. Eh, sa jag inte precis att jag sovit dåligt? Ja, ja...

Vi möttes senare i en korridor. Kollegan log då finurligt och frågade om jag "var med bebis".

"Nej, njae, fast... Alltså jag är inte gravid. Och jag kommer aldrig bli det heller."

Ni vet hur folks ansikte liksom kan ramla ner när de får ett svar de inte förväntar sig. Och när de inte vet vad de ska säga.

Tyckte nästan lite synd om kollegan som stod där och funderade på hur man bäst beklagar sorgen. Så då sa jag det. Att man kan få barn på andra sätt.

"Ni funderar på det alltså?"

"Nej. Vi har redan börjat. Vi har precis blivit godkända. Så på sätt och vis hade du ju rätt."



Sen vete tusan om det går att förklara min trötta blekhet med att vi ska adoptera, men det är ju en annan femma.