Mitt liv måste vara värt att leva även om det aldrig blir några barn. Så känns det. Jag skulle faktiskt kunna stå ut även om jag aldrig blir förälder.
Livet är fyllt av kärlek och fantastiska människor.
Men att bli gammal. Att det liksom skulle ta slut efter mig; att ingen "kommer efter".
Inga kritteckningar "Til mårmår" eller "Fammo". Inga pärlplattor. Ingen att proppa full med bullar och osannolika historier om hur det var bättre förr.
Inga skolkort på pianot. Ingen att sticka till små slantar.
Kanske ingen som kommer ihåg att man nog känner sig lite ensam till jul.
Den tanken kan jag faktiskt
inte leva med.
- Salvia
- Kvinna, kamrat, dotter, syster, styvmamma, hustru... Väntar barn från Etiopien. När som helst...
3 comments:
Jag är med dig.
Kan inte tänka mig något hemskare.
Hittade dig via Tinseflickans blogg. Du skriver fint & jag känner igen mig i så mkt. Är själv mitt i vår adoptionsprocess. Hoppas vara hemma med barn vid denna tiden nästa år. Kanske. Om allt bara rullar på. Hälsningar fr. en annan "ört-tjej"
Då får vi hålla tummarna att det gör det. Rullar på alltså.
Det som är skönt när man väl blivi godkänd i det land man ska adoptera ifrån måste ju vara vetskapen att man kommer bli förälder. Till slut.
Gissar jag. Vi har ju inte ens börjat utredningen så jag hittar på små knep för att tiden inte ska kännas så oändligt lång...
Post a Comment