Isn´t it ironic?

Idag låg det ett tjockt kuvert i brevlådan när jag kom hem. Massa info om Etiopien och så den hett efterlängtade räkningen!

Nu börjar det!

Maken har pratat med Organisationen och de har satt igång ärendet! Snart får vi räkningen.

(Och idag ringde givetvis den andra organisationen och undrade om vi ville börja en ansökan till Indien. Hade tydligen glömt meddela dem att vi inte tänkte anlita dem...)

Själv sitter jag och funderar över hur man på bästa sätt berättar en sån här grej för sin nya arbetsgivare...

10 år yngre...

...ser jag ut som. Eller, nä, jag ser inte ut som om jag är 10 år yngre

jag ser ut som när jag var 10 år yngre...

I håret.

Så kan det gå när man ger frisören fria händer...

Jaha, vad ska man säga...

Nu har nästan hela februari gått. Ingen har hört av sig från organisationen. Det är klart, man skulle ju kunna ringa och fråga om de glömt oss. Betvivlar att så är fallet. Det är nog bara vanlig adoptionsväntanväntanväntan...

Har ett nytt jobb att tänka på. Och ett gammalt som jag ju ska avsluta. Bara det håller mig vaken på nätterna. Och dagarna. Känner mig laddad, taggad, på gång!

På sätt och vis är det väl passande att barnväntandet tar lite tid just nu. Man kanske ska tacka ungen för det i framtiden. "Juste att du väntade lite när mamma gjorde karriär!"

Fast jag skulle ju inte tacka nej om mitt barn dök upp imorgon. Det skulle jag inte.

Igår tjuvkikade jag och maken på dem som ska flytta in i det nybyggda huset bredvid oss. Ett par i min ålder. Relativt nygifta. Hon är givetvis gravid.

På ett sätt är det väl toppen att vårt barn får en jämårig lekkamrat i huset intill. Ändå gjorde det mig ledsen-ledsen. För att livet så sällan blivit som jag tänkt mig.

Konstigt det där. Fast livet är bra kan man sörja att det är nåt annat än det man ville.

När ger sig de gamla drömmarna av för gott?

Nytt jobb

Jepp. Så är det.

Befinner mig just nu i ett overklighetstillstånd. Inga papper är undertecknade än så det känns läskigt att skriva det.

Tack för tummen nör jag var på sista intervjun Kattmamman!

Saker i skallen

Just nu tänker jag inte ens på barn. Eller, jo, det gör jag väl, men det är inte lika under huden som det brukar.

Det kan tillåmed få ta lite tid känns det som.

Det här kanske är min "blir det så blir det"-fas.

Dessutom händer det andra saker. Eller så gör det inte det. Och innan jag vet vad som händer (eller inte händer) så får liksom inte barntankarna plats i min hjärna.

Så är det.

Lika tyst som vanligt...

Imorgon har halva februari gått. Inte ett ljud från organisationen. Det är klart att vi skulle kunna ringa, men det känns inte så nödvändigt.

Det blir när det blir.

Just nu har jag dessutom alldeles för mycket annat att göra och tänka på.

Håll tummarna allt ni har imorgon. Berättar varför sedan...

Träffade lillasyster i helgen. Hon längtar efter att bli moster. Jättemycket. "Fast jag måste försöka komma ihåg att det inte är min bebis. Du kanske måste påminna mig."

Gullunge.

Är faktiskt i en period när det känns helt okej att det inte går undan. Tror att jag behöver få andas och tänka på annat och inte bara "Hjälp! Shit! Jag ska bli mamma!"

Hela den här grejen med att tillvaron ska vändas uppåner och aldrig mer bli sig lik... Alltså, låt mig låta bli att tänka på det ett tag. Jag orkar inte med känslostormar precis varje dag.

Har dock bestämt mig för att släppa på känslorna när pappiren väl är iväg. Och då även bli en god samhällsmedborgare och storkonsument av lustiga små barnprylar.

Designtorget, jag säger bara det...

Men alltså typ hallå...

Nästa vecka har ju halva februari gått.

Är det inte dags att höra av sig till oss så vi får börja nån gång?

5 dagar

Nu har det varit februari i några dagar. Tycker att det är dags att skicka den där räkningen till oss nu.

Jag har börjat inse att det kommer ta en massa tid att skrapa ihop alla foton, papper och intyg som krävs. Dessutom ska eländet översättas. Och stämplas av en Notarius Publicus. Och tydligen ta en vända till ambassaden. Och säkert till några fler ställen som jag inte har en aning om nu.

Blä.

Fördelen med en vanlig graviditet är att man vet sisådär på ett ungefär hur länge den kommer vara.

Det vore skönt att veta hur länge man kommer vara ett monster till nervvrak.

Säkert för maken också...

En 2-årig kärlekshistoria

Älskade!

Idag är det två år sedan vi generat mumlade "Jaa.." när min vän frågade om vi "kliade stadigt".

På tok för tidigt enligt somliga.

För min del hade det gärna få varit tidigare. Hade velat följa varje steg du tog genom livet.

Hade önskat att du varit hos mig, de där skälvande dagarna när livet vändes. Din trygghet, ditt lugn, din kärlek.

Hade önskat att jag fått vaka över dig när du sörjde, skratta med dig när du var lycklig, andas, leva, älska dig.

Hela livet. Alla dagar fram till nu. Alla dagar efter då.

Vackra, älskade du!

Men nu är vi här. Du. Och jag. Vi.

2 år senare. Med en hel massa liv och kärlek framför oss.

Älskar dig oändligt.

Första februari

Det är i dag det.

Ingen feber. Halsen känns okej.

Har ju helt glömt bort den där muggen jag la undan! Hoppas den finns kvar.

Nu är det februari. Det är det faktiskt.

Halsont

Är hemma och känner mig lite löjlig. Inte är man väl särskilt sjuk bara för att det gör ont i halsen. Man ska ju ha 40 grader och frossa - minst!

Samtidigt är det lika dumt att undervisa med trasig hals som att hoppa höjd med skadad vrist.

Typ.

Så just nu hoppas jag att den här karensdan ska räcka för att kurera mig. När det känns så här i halsen brukar ett av två scenarier inträffa

1 - Jag vaknar imorgon och är hur pigg som helst (och känner mig givetvis ännu löjligare som var hemma en dag)

2 - Jag vaknar imorgon och har feber.

Till alla barnlösa, fd barnlösa och andra kloka vänner i cyberrymden

Storken har en poäng i sin kommentar till mitt inlägg nedan. De som skulle behöva tänka till läser sällan barnlöshets-bloggar.

En gemensam insats kanske? En blogg med nåt lämpligt namn så att man får upp det om man söker på "gravid", "vänta barn", och kanske tillåmed "vett och etikett"...

De flesta bloggar jag läser (+ min egen)är ju av dagbokskaraktär och har inte som syfte att var informativa. Man kanske kunde göra nån grej där man lägger upp bra länkar + info.

Det finns ju organisationer som jobbar med dessa frågor; jag tänker mig mer en plats som folk kan råka hamna på fast de inte tänkte sig det.

Opinionsbildar-Salvia har vaknat.

Ska väl återgå till den folkbildande verksamhet jag faktiskt får betalt för...

Till dig som tror/hoppas/vet att du kan få biologiska barn

Ofrivilligt barnlösa får ibland rådet att adoptera. Och adoption är verkligen ett utmärkt alternativ om man vill ha barn!

Som verktyg för att framkalla en graviditet är dock mera tveksamt. För att inte säga: Urdumt.

Man blir inte gravid av att starta en adoptionsprocess, tro mig. Det är bara repetera sina kunskaper om blommor & bin så inser man snabbt att "adoption" inte finns med i fortplantningsprocessen. Inte hos någon djurart.

Så, om någon av dina vänner av endera skälet inte kan få barn så är det väl helt okej att fråga om de inte funderat på adoption. För det är, som sagt, en bra metod att få barn.

Det är säkert så att många som är ofrivilligt barnlösa på ett eller annat sätt funderar på adoption så det kanske man vill prata om.

Men, om din vän säger att "Nej, adoption är inte aktuellt", då är det bara att acceptera det. Jag tycker inte ens du ska fråga varför. Det går alldeles utmärkt att nöja sig med det faktum att alla barn blir till genom en graviditet och att det kanske därför är något man önskar sig. (Jepp, även adopterade barn har blivit till på sedvanligt sätt, de växer bara inte upp med sina biologiska föräldrar.)

Så, eftersom att graviditet fortfarande är det enda sättet för fortplantning får vi väl anta att det är en rätt naturlig sak att vilja vara med om. Vare sig man kan eller inte.

(Ovanstående resonemang ska inte misstas för att jag tror att alla vill föda barn, eller ens leva med barn för den delen. För det tror jag inte.)

Nåväl, det jag menar är bara att man inte behöver rota i motiven till andra människors livsval. Man får acceptera dem helt enkelt.

Tillbaka till din infertila vän. När hon/han meddelat att adoption inte är aktuellt så är det en sak du inte för glömma: MAN BLIR INTE GRAVID AV ATT STARTA EN ADOPTIONSPROCESS.

Alla du hört talas om som blev gravida efter att de påbörjat en adoptionsansökan; så här var det: DE HADE BLIVIT GRAVIDA I ALLA FALL.

Nu vet du det. Alltså behöver du aldrig säga nåt så korkat till din vän. Vilket kan vara rätt bra för er framtida vänskap.

Om nu vännen vill adoptera, ja, kanske tillåmed ska göra det. Då måste du acceptera det. Det är PRECIS LIKA KORKAT att berätta för den här vännen om Peter & Majsan som blev på smällen just som ansökan var klar. Den här vännen har nämligen börjat fantisera, drömma om och känna kärlek för det barn hon/han ska få möta genom adoptionen. En graviditet i det läget skulle innebära ett val mellan att avbryta graviditeten eller adoptionen. Ett val mellan två barn om man så vill. Så troligtvis är din blivande adoptivförälder till vän inte ett dugg intresserad av en graviditet just då.

Jo, just det! En bra grej är att inte snacka så mycket om "egna" barn eller "riktiga" föräldrar i det här läget. Träna redan nu på att säga "biologisk" om du nödvändigtvis måste poängtera det lite speciella med adoption.

En annat råd ofrivilligt barnlösa får lite nu och då är att de ska slappna av. Jag tror att teorin går ut på att man liksom ska lura sin icke-fungerande kropp så att den glömmer bort att den är trasig. Så, vips! Där hade vi en befruktning!

Av all information jag fått ta del av inom detta ämne så finns det inget som talar för att infertilitet i någon högre utsträckning är att räkna som en stress-relaterad åkomma.

Visst, stress förstör immunförsvaret och de finns samband mellan hög stress och magbesvär, hjärt- och kärlsjukdomar, till och med cancer. Så nog är det ett gott råd till människor i största allmänhet att dra ner på tempot och ta hand om sig.

Men när hjärtinfarkten eller tumören är ett faktum hjälper det liksom inte att slå sig ner med en kopp te i soffan och tänka på annat.

Det är liksom lite likadant med infertilitet; även om det skulle finnas ett samband med de bio-kemiska processerna vid stress och infertilitet så kommer inte problemet lösa sig av den drabbade rullar tummarna och skaffar sig en trevlig hobby.

Allt det här kan ju vara bra att tänka på när du pratar med någon som är ofrivilligt barnlös, tänker jag mig.

Ett annat tips är att läsa på lite om infertilitet och ofrivillig barnlöshet. Då kan man nämligen bli ett toppen-stöd för sin vän eller släkting! Så slipper man bli vansinnig när vännen försvinner ner i sin sorg och man inget begriper.

Sedan kan det vara så att just du inte alls känner nån som är ofrivilligt barnlös. Eller, du kanske inte vet att du gör det. För många av oss är det nämligen något som är rätt privat. Alla bloggar inte om det... Och om du tänker efter så är ju hela grejen med barn något som tillhör den mer intima delen av privatlivet. Särskilt "införskaffandet" av dem.

Därför kan du nu fatta ett viktigt beslut: Du ska aldrig mer fråga om folks situation på barnfronten. Lita på att de som vill berätta för dig kommer göra det ändå.

Syskon

Vi är ju som jag nämnt förut medlemmar i två organisationer. Alldeles nyss betalade jag avgiften till den vi bestämt oss för att inte anlita.

Maken tycker att det är en onödig utgift med jag ser det som en trygghetsförsäkring. OM det knasar på något sätt så finns ju den möjligheten kvar.

Dessutom. Om vi nån gång i framtiden vill ha syskon så kan det ju vara en fördel att ha köat länge i en organisation (även om syskonadoptioner ibland går snabbare har jag förstått.)

Så finns det de som säger att man inte ska planera...

Allvarligt talat...

...nu måste jag gå ifrån datorn, annars kommer den här bloggen byta utseende varannan minut.

Dessutom har jag inte ens hälsat på maken som kommit hem och börjat laga mat.

Som sagt, bloggande kan ju vara lite väl kul ibland.

Fast...

...vart tog site meter vägen?

Oj vad skoj!

En ny version av Blogger!

Få se om jag kommer låta den vara så här eller om klåfingrarna kommer ta över... Nu blev det ju så ruskigt lätt att mixtra och ändra och fixa...

Tecken?

På väg hem från jobbet bestämde jag mig för att försöka ta ett första steg mot att begripa. Här skulle köpas något till barnet!

Jag hittade en fantastiskt fin barnmugg i den lokala presentbutiken.

Det var bara det...

...att kortläsaren i butiken inte fungerade, och att...

...mitt kort inte fungerade i bankomaten.

Suck.




Jag fick lägga undan muggen så att den är kvar när tekniken fungerar igen.

Korkad?

Det finns massor av forum och sidor för föräldrar har jag upptäckt... Själv hänger jag fortfarande på Styvmorsviolen och känner mig hemma där.

För styvmamma är jag ju.

När jag kikar in i forum för adoptivföräldrar känner jag mig fortfarande som en främling. Fast där vimlar av människor som är tidigare än oss i processen så känner jag att, nä, men inte jag, inte har väl vi nåt gemensamt. Och detta trots att det är samma farhågor, känslor, tankar, funderingar som jag har.

Jag kan bara inte begripa att jag ska bli mamma. Jag fattar det fortfarande inte.

Det här fattar jag

1) Vi kommer få en lista med papper och annat vi ska samla ihop
2) Vi ska få skicka iväg alla grejerna till Etiopien
3) Vi ska få börja med samlandet i februari
4) Vi kommer få betala rätt saftiga räkningar till Organisationen
5) Vi har fått låna pengar av banken
6) Våra papper ska handläggas i 10 månader
7) Vi kommer få nåt som heter barnbesked


Det här fattar jag inte

1) Februari är den månad som börjar på torsdag nästa vecka
2) Vi kommer vänta barn i 10 månader
3) Ett barnbesked betyder att det finns ett alldeles äkta barn som väntar på oss
4) Vi kommer åka till Etiopien och hämta vårt barn


Och det här fattar jag verkligen inte

1) Det kan gå fortare än 10 månader
2) Det är vårt barn vi ska hämta


Det här kan jag inte på något sätt alls begripa överhuvudtaget

1) Ett barn ska bo hos oss
2) Som jag är mamma till
3) Som min älskade är pappa till
4) Vårt barn