Skön helg

Jag tog mig lite lov torsdag och fredag. Det har verkligen varit toppen med långhelg!

Nu återstår att se om jag fått nåt svar när jag kommer till jobbet imorgon...

Olidligt

Blä.

Organisationen brukar alltid svara så kvickt med några rader om att läget är si eller så.

Men de har väl höstlov eller nåt.

Kön

Alltså så här är det: Jag har ingen aning om hur många BB som kommit den senaste tiden, men jag vet att det kommit.

Sedan kan det betyda allt eller inget för oss.

Det är nämligen ingen strikt turordning i kön. Vi skulle kunna vara sist och ändå vara nästa par som får BB. Det beror på vad man har för medgivande.

Ofta är det, som jag förstått det, åldern som spelar roll. Vi har t.ex. en medgivandeålder "ej fyllt 3 år". Om vi var sist i kön och alla före oss hade "ej fyllt 2 år" i sitt medgivande; då skulle vi ju vara 1:a om det kom en 2-åring som behövde familj.

Hänger ni med?

Så att det trillar in BB behöver inte påverka vår väntetid. Det kan ju vara någon efter oss i kön med ett annat medgivande som liksom "gått om".

Tycker själv att det är svårt att fatta hur allt funkar ibland...

Suck

Just nu är jag bara så irriterad på att jag skickade iväg det där jäklarns mailet. Det är så svårt att koncentrera sig på nånting överhuvudtaget när man bara väntar på svar.

Och på Organisationen sitter de väl och tänker att det ju inte kan vara så värstans bråttom att maila mig. De har väl helt enkelt inte så mycket nytt att berätta.

Men jag skulle bli väldans glad om de hörde av sig och berättade att det inte finns nåt att berätta...

Inget mail

Men jag råkar veta att det ramlat in ett och annat BB senaste tiden.

Varmt GRATTIS till er!

Sedan kan jag ju inte låta bli att tänka på att det innebär att vi ju tar oss upp i kön...

Det piper till

i datorn varje gång jag får ett nytt mail.

Och fast det inte pipit en enda gång sen jag mailade Organisationen måste jag givetvis kolla inkorgen varannan minut.

Och jag vet ju att när jag väl får svar så lär inget nytt ha hänt som revolutionerar min tillvaro.

Ibland är adoption lite väl spännande...

Äsch

Det finns säkert de som ringer varje dag.

Så ett till mail från oss måste väl funka.

Att maila eller inte maila

v. 40 gjorde jag en notering i kalendern: "Org. nr 6". Det var då jag senast mailade Organisationen för att se hur vi låg till i "kön".

Då bestämde jag mig för att kontakta dem tidigast efter en månad. Vill ju inte vara en hyper-nervös blivande adoptivförälder som terroriserar med mail varje dag.

Jag VET ju att det tar tid.

Men nu är ju den där månaden nästan gått... Jag har vissa indikationer på att det inte hänt mycket sen mitt senaste mail.

Fast... Jag vet ju inte...

Hm.

Alltså,

man ska inte tolka föregående inlägg som att det bara är 12 dagar kvar. Det kan lika gärna vara ett halvår.

Men det pirrar ordentligt i magen nu kan jag säga...

Svindlande tanke

Jag vet ett par, som när de hade väntat lika länge som vi gjort nu, bara behövde vänta 12 dagar till innan de fick barnbesked.

Räknaren längst ner på sidan...

...säger att det är över 6 månader kvar tills vi är hemma med vårt barn.

Jag tror att vi numera bara har 4 par före oss i "kön".

BB före jul känns plötsligt inte omöjligt.

Eller i januari kanske.

Vilket ju inte är om dryga sex månader vad jag vet...

Men, men, inget är ju säkert i den här branschen så jag låter räknaren ticka på som den gör.

Igår

Var det 5 månader sedan ansökan landade i Etiopien.

Jag erkänner

Just nu tycker jag inte alls att det är kul att vänta barn.

Hela den här adoptionsgrejen verkar ha utlöst någon slags livskris.

På allvar.

Alltså, vi snackar om tjejen som blir irriterad om nagelborsten ligger åt fel håll på handfatet, som får panik som någon ändrar en mötestid, som alltid säger nej i förväg när maken vill göra något som inte ingår i "ursprungsplanen", som ser att någon flyttat prydnadssakerna i fönstret, som vill att julen alltid, alltid ska vara likadan.

Vi pratar om mig.

Jag som måste anstränga mig för att komma över min förändringsnoja...

Jag, som sorterar knivar och gafflar och glas och skålar så att de står exakt likadant som jag ställde dem förra gången.

Vi pratar om mig.

Jag som tycker att sånt här så svårt.

JAG står på tröskeln till mitt livs största förändring.

Bli förälder.

Vem tusan blir jag då?

Näe, jag tycker inte alls att det är skoj just nu.

Sorry, älskade, älskade barn.

Återhämtning

Måste hämta tillbaka mig själv

Snubblade till och sen

var jag bara borta

Kanske, kanske,

om jag ligger alldeles, alldeles stilla

under den här filten

I hörnet, i soffan, i mörkret

Kanske kommer jag tillbaka då

Från var jag nu

är nånstans

Nyförälskad

Jag tror att jag håller på att bli kär

igen

i min man.

Det är inte en romantisk bubblande rosa nyförälskelse.

Mer att se någon med nya ögon.

Nya ögon som ser det man redan visste.

Som man kanske glömmer bort att se ibland.

Oroande information

Igår fick jag information som skakade om mig rejält. Etiopien ska tydligen inte längre godkänna kvinnor som har någon form av sjukdom.

Jag har inte forskat vidare i detta och tänker inte göra det heller.

Jag sörjer bara med dem som plötsligt måste tänka om.

Jag och mina man har båda två tjusiga friskintyg. Våra papper befinner sig i Etiopien och det är bara 5 par före oss. Organisationen skulle aldrig låtit oss skicka vår ansökan om de inte var övertygade om att vi inte skulle godkännas (även om det givetvis har hänt att par fått avslag ändå.)Nya regler brukar aldrig gälla retroaktivt.

Det finns inga rationella skäl till att oroa sig.

Så jag tänker förutsätta att allt är som det ska och att det bara är en tidsfråga tills jag blir mamma.

Men ändå. Hjärtat stannade till. Bara tanken på att tvingas börja om fick mig att tappa andan. Jag har ju varit sjuk. Tänk om det plötsligen skulle börja spela roll.

Bara tanken fick tillvaron att svaja en stund.

Uppdatering

Imorse sa jag till kollega-tillförordnad-chef-chefen att jag tyckte att det blev lite fel igår. Att jag självklart kommer besluta helt själv när och för vem jag berättar.

Problemet är att h*n tillhör kategorin människor som tar allt man säger som kritik och därför måste ägna en lång stund att försvara sig så fort man hävdar en annan åsikt.

Så då måste man stryka medhårs för att h*n inte ska se orolig ut.

Är egentligen inte alls i skick för att hålla på med sånt.

Men, men, nu är det sagt.

Och snart ska här basuneras! Fast jag tror jag kommer köra smygvarianten och droppa lite för någon enstaka till att börja med. Bara för att pröva hur det känns.

Egentligen är det ju så dumt så man storknar att be någon vara tyst till BB. Man skulle väl knappast råda en höggravid kvinna att påstå att hon har ätit lite väl mycket...

Pust.

Tillägg

Om du var den nya närmsta-chefen skulle det kunna vara så att din kollega och tillförordnad-chef tycker att du ska hålla klaffen så länge som möjligt för att inte oroa medarbetarna.

Medan du själv börjar tycka att det är outhärdligt att låtsas som ingenting när du praktiskt taget är höggravid.

Fast du inte är det. För du väntar barn från ett annat land så du skulle kunna mörka tills du kom hem från resan.

Du kanske förstår din kollega-chef samtidigt som du känner att du på det här sättet verkligen, verkligen, blir snuvad på hela vänta-barn-tiden.

Och det känns kanske inte så bra.

För dig,

eller mig då, som det ju faktiskt handlar om.

Att berätta

Alltså tänk er att det var så här:

Du jobbar på ett ställe och får en ny närmsta-chef. Det händer sådär lagom före semestern att du inte riktigt, riktigt hinner märka att du fått en ny chef förrän sommaren är slut och verksamheten drar igång igen.

Nånstans under sommaren får du veta att chef-chefen ska sluta. Så hela långa hösten kommer du ha en ledning som består av en person mindre än du trott. Men det kanske känns ok; tillförordnad-chefen kan verksamheten, en närmsta-chef för en annan avdelning är gammal i gården, gruppen förstärks med en halvtidare och din fortfarande rätt nya närmsta-chef verkar väl ok.

Fast det är klart, lite svajigt är det ju med interimistiska lösningar. Och vem vet när man får en ny chef-chef egentligen.

När, i denna situation, skulle du vilja veta att din nästan-nya närmsta-chef tänker jobba halvtid i sisådär ett år för att h*n ska bli förälder?!?

a) Så sent som möjligt, orkar inte oroa mig för en sak till.
b) NU! Helst nyss. Jag måste förbereda mig.
c) Några månader innan det är aktuellt.
d) Det är okej om h*n berättar det när det är dags.

Höstborta

Idag skiner solen, det är varmt och alla är glada.

Själv har jag suttit som förlamad framför datorn mest hela dan. vilket ur jobbsynpunkt inte spelar nån som helst roll. Jag hinner gott och väl det jag ska göra.

Det är bara lite jobbigt att vara höst-sänkt och inte orka tänka en rak tanke. Inte för att jag orkar några krokiga heller, men ändå, ni fattar.

Jag vill bara vara hemma och sova.

Tills i maj ungfär.

Hoppsan

Nu var det visst bara 5 par före oss i kön.

Som ju inte är en strikt sådan, någon som är efter, men som har ett annat medgivande kan gå före.

Men ändå.

Delad föräldraledighet - samtal med en adoptivförälder

För mig finns inget alternativ. Man delar på föräldraledigheten. Vi har vänner som delat 50/50 hela tiden, dvs jobbat deltid. Och det tycker vi verkar bra.

Så berättar jag det för en person som är adoptivförälder. Och tydligen är det väldigt svårt för vissa kvinnor att ta in att en annan kvinna faktiskt inte kommer vara mammaledig 100% hela tiden.

- Men, så är det ju det här med anknytningen...

Ah! Det är ju därför vi ska dela på det pappskalle! För att ungen ska kunna knyta an till båda sina föräldrar. Och ja, vi vet, vi vet, vi vet, att vi inte vet vem det är vi kommer få träffa och att saker och ting kan bli nåt helt annat än det man tänkte sig

- Men, det är ju bara en gång i livet kanske. Du kanske kommer känna att du bara måste vara hemma på heltid.

Jepp. Eller så känner min man så. Eller båda. Och då är det lika bra att vi delar. Eller så måste vi vara hemma båda två samtidigt längre än vi tänkt oss. Typ.

Fast inte säger man nåt inte. Berättar att sett ur mitt perspektiv så ser saker annorlunda ut. Och att vi väljer vår väg för att vi tror att det är bäst för oss; dvs oss föräldrar och vårt barn.

Och i mitt stilla sinne undrar jag, som alltid, varför ingen ens frågar min man om hur han ska göra med sin föräldraledighet...

Och, hemska tanke, kanske kommer jag få ta en massa skitsnack bakom ryggen och ifrågasättande av mig som person den dagen mina medarbetare för koll på läget.

Blä.

Terapi

En nackdel: Man kan inte längre använda sina vanliga strategier utan blir tvungen att titta på vad som finns där inne.

Antar att det är meningen.

Antar att det så småningom ska leda till att man blir mindre trasig.

Men ibland känns vägen verkligen inte som målet.

Väldigt dåligt samvete...

...fick jag sekunden efter att jag publicerat inlägget nedan.

Jag har ju vänner som är styvmammor där det liksom inte vill sig med några egna barn.

Och jag känner så innerligt med deras sorg.

Lika stark som min glädje. Samma sak fast tvärtom och uppåner.

Blä.

Vill inte trycka min glädje som en smetigt äcklig tårta i ansiktet på nån.


Jag är glad och jag ser er sorg. Det vet ni va?!?

Föräldrar

Bara det att JAG ska få bli mamma, förälder, är alldeles ofattbart häftigt.

Men så är det ju en sak till:

Jag och maken ska bli föräldrar. Tillsammans. Ett barn som är vårt.

Som gift med en man som redan har barn är det speciellt att få ta detta steg. Snart är inte det där föräldraskapet längre förbehållet maken och hans ex.

VI kommer vara föräldrar.

Det är stort.

Nu älskar jag ju mina egna styvföräldrar alldeles oändligt och tycker att jag är deras barn lika mycket som syskonen.

Men jag fattar, fattar, fattar om de tyckte att det var något alldeles speciellt att få bli förälder tillsammans med min mamma respektive pappa.

En känsla som inte har så mycket med barnen ifråga att göra, det handlar om parrelationen.

VI ska dela nåt alldeles, alldeles särskilt.

OJ!

Jag är nog lite dum

Jag har aldrig fattat att folk tycker att IVF-bebisar skulle vara annorlunda än på-egen-hand-fixade.

Att en IVF-unge skulle var mindre riktigt på något sätt.

Men när jag läser på några av mina favoritbloggar fattar jag ju att det kanske är så.

Hjälp så dumt.

Alla familjer är ju lika riktiga oavsett hur de blev till.

Ju.

Mintsås?

Livet trallar på som vanligt. Väntar på att det ska bli början av oktober så att man kan börja gissa igen.

Såg superfina barnkläder på Åhléns idag, men man kan ju inte handla till nån som man inte vet hur stor h*n kommer vara när man träffas...

Ett rop ut i sajberrymden:

Är det någon som har recept på indisk mintsås?

Alltså, inte engelsk mintsås som man köper i en liten glasburk och blandar i olika såser.

Inte heller recept på raita med mynta.

Utan den där gula mintsåsen man får till samosas när man äter på indisk restaurang.

Någon?

4 månader

Idag har vår ansökan varit i Etiopien i 4 månader.

Nån gång i början av oktober öppnar domstolarna igen och då hoppas Organisationen att några lyckliga väntande ska bli föräldrar.

Vi har köpt lite saker till det blivande barnrummet. Insåg att vi nog behöver nån slags garderob. Om vi inte vill att barnet ska vara utan kläder, alternativt bara ha ett ombyte. Ska flytta upp den stora korgen med grejer från hallen till barnets rum.

Hemma hos mamma finns syskonens gamla barnsängar kvar, redo att lånas ut.

Ska börja tjata lite på dem som ännu inte gett oss några lappar till täcket (men som sagt att de ska) - nu vill jag få till det där.

Förra veckan drömde jag att jag var gravid men att det aldrig började synas...

På räknaren längst ner på sidan står det att det är 8 månander tills barnet kommer. Det känns ruskigt nära tycker jag. I teorin kan det lika gärna vara 3 månader kvar.

Helt makalöst otroligt.

Bristande självinsikt

Jag skriver mycket, ofta, gärna. Och det går fort. Allra bäst gillar jag att formulera akademiska krångligheter eller viktiga jobbdokument. Knatter, knatter, knatter säger tangenterna och vips så är det klart. Lite korrigeringar av bokstäver som hamnat i fel ordning, men för det mesta funkar första versionen utmärkt.

Ändå tror jag alltid att jag ska behöva ungefär tio gånger så lång tid som det tar i verkligheten.

Idag stannade jag hemma på fm för att börja det dokument som ska vara klart om två veckor. Jag har bokat många halvdagar framför datorn för att hinna.

Så knatter, knatter, knatter. Efter två timmar är jag halvvägs.

Och då tröttnar jag. Kan ju lika gärna åka till jobbet och göra andra saker. Det här skriver jag klart i ett nafs.

Vet jag.

Men jag kommer glömma bort det.

Nästa vecka kommer jag panikstirra i almanackan och få dåligt samvete för att jag bloggade istället för att skriva klart när jag ändå hade chansen. Hur ska jag hinna, var ska jag ta tiden ifrån.

Sedan kommer jag knattra klart på nån timme eller två nån dag innan det ska lämnas in.

Jag vet det.

Men jag tror det inte.

Nerknattrat i all hast...

år 2000

Nu har Etiopien firat millennieskifte.

I början av oktober öppnar domstolarna igen. Då kanske det börjar hända saker. På barnfronten alltså.

Men nu händer det saker på jobbet så jag hinner inte tacka ordentligt för era svar.

Rusar iväg.

Härmapa

Jag alltså.

Storken har just nu en uppmaning till alla som inte kommenterar att göra just det. Nyfiken på vilka ni är och allt det där.

Någon gång är det jag som gett mig tillkänna efter en sådan uppmaning.

Jag brukar tänka att "Äsch, man skriver ju för sin egen skull, inte behöver jag veta inte."

Fast jag VILL veta.

Jag är supernyfiken.

Flera hundra besökare varje vecka och ingen aning om vilka ni är.

Berätta.


Sorry Storken att jag härmas, kunde bara inte hålla mig längre... Och TACK, du har nu lärt mig hur man flyttar upp inlägg!

Ekonomiskt lönsamt

Regeringen planer? Har beslutat?(Så irriterande när man bara läst kortfattade nyheter på morgonen..) Nåja, det verkar i alla fall som att det kommer införas en

jämställdhetsbonus

3000 kr extra per familj och månad för dem som delar 9 av de 13 månaderna lika.

Värt att tänka på.

När man diskuterar föräldraledighet alltså.

8Sedan kan man givetvis problematisera det här på tusen sätt måste samhällsvetaren lägga till.)

Men ändå. Kanske att det är en juste signal.

Jämställdhet lönar sig.

Föräldraledighet

Med anledning av Kattmammans funderingar kring delad föräldraledighet så vill jag bara lägga mig och förtydliga:

Man kan inte dela på föräldraledigheten. Mammor och pappor får precis lika många dagar. (Eller, njae, det stämmer väl inte riktigt förresten. Papporna får ju 10 dagar i samband med att barnet är nyfött/nyfått.)

Däremot kan man ge bort sina dagar, allt utom två månader om jag fattat det hela rätt.

Och det brukar för det mesta vara pappor som är så snälla att de ger bort sina dagar till mammorna...



För övrigt så är jag fortfarande intresserad av att ni hörsammar uppmaningen under rubriken Härmapa. (Skulle flytta upp inlägget om jag hade tid att fatta hur man gör.)

Bebis

Idag har jag och yngsta styvdottern hälsat på en bebis som styvdottern ska barnvakta.

Och det var bara så svårt att fatta att

a)Det inte är jag som går på gymnasiet som ska vara barnvakt till en urgullig unge (Vad hände? Vart tog alla åren vägen?)

b)Snart kommer jag ha en EGEN urgullig unge som nån kanske får vara barnvakt till.

Va?!?

Fast...

...jag ska inte beskylla maken för att ha valt dem här färgerna heller.

Men, men, nu får det var så här ett tag.

Makens fel

Att jag bytt layout.

Börjar bli ett täcke

Så här långt har vi kommit hittills. Och nej, vi har inte fått en massa vita lappar, det är jag som syr varannan vit. För att de fina tygbitar vi fått ska synas ordentligt.

Storken skrev i en kommentar att jag kunde berätta vilka vi fått tygbitar av. Det kanske jag gör. Sen. Än så länge kan jag berätta att flera av dem som är närmast (till exempel den blivande pappan) fortfarande grubblar och grubblar på vad man ska välja.

Än så länge är det ju ingen brådska, men så småningom kommer nog släkt och vänner tycka att man är en rätt tjatig person...

Okej, så här var det (till mitt barn)

En dag när din mamma var hemma och hade hela huvet fullt med snor bestämde hon sig för att göra sin lapp till ditt längtanstäcke.

Det kan ha varit så att din mamma i tonåren var alldeles för upptagen med att göra tvärtom att hon kanske missade någon västenligt information som gavs på textilslöjdslektionerna.

I vilket fall, just den här snoriga dagen bestämde hon sig för att brodera.

Tyget är en bit från sjalen som din mamma hade när hon gifte sig och pärlorna köptes när din storasyster gjorde brudsmycken. Så det är symboliskt så det förslår!

Och sen blev din mamma så stolt och nöjd att hon bestämde sig för att dela med sig av mästerverket till sina sajbervänner:

WOW!

Mamma Wannabe är inte längre wannabe.

Det är verkligen supercoolt.

Ni får förlåta mig alla ni som fått hemmagjorda ungar. Eller IVF-bebisar. Alla ni som får eller fått era världens finaste, med eller utan hjälp, magvägen.

Men det här känns faktiskt speciellt.

Det kändes likadant när Helga fick sin Q, som när Applecore och Filippis fick sina BB.

Det känns alltid lite, lite mer speciellt för mig när någon blir förälder via adoption. Det är möjligt. Det är verkligen möjligt.

GRATTIS MAMMA-INTE-LÄNGRE-WANNABE!

Tidsfördriv

Hittade den här utmaningen hos storken. Regler: Googla ditt svar och använd första bilden.

Det mest spännande blir ju att försöka begripa vad tusan man egentligen googlade..

När jag läser reglerna igen inser jag att man skulle ta den första användbara bilden. Det kan man ju såklart tolka som att man skulle välja en bild som gör att svaret blir begripligt. Fast jag tycker nedanstående blev mycket roligare.

1. Vilket år är du född?



2. Hur definierar du din sexuella läggning?



3. Vilken är din bästa egenskap som kärlekspartner?



4. Och din sämsta?




5. Vad söker du hos en partner?



6. Vem var din första hemliga barndomsförälskelse (förnamnet)?




7. Vilket yrke är det sexigaste du vet?




8. Vilken kändis är hetast enligt dig?




9. Vad gör dig avtänd?




10. Vem hade du ditt första riktiga förhållande med (förnamnet)?




11. Vilket kroppsdel, förutom munnen, gillar du mest att kyssa på en kärlekspartner?




12. Ett kärlekspar på film eller tv som du gillar?

Utmanad

Var tvungen att stanna hemma idag. Vad bättre kan man roa sig med än att svara på Jomas utmaning?!


8 fakta om mig:

1. Jag är ruskigt förkyld just nu.

2. Jag har en gråspräcklig katt som har tre namn.

3. Jag är feminist.

4. På fester hittar du mig troligast på dansgolvet.

5. Jag tycker mycket om mig själv (vilket jag ganska tidigt i livet insåg att man inte riktigt får göra.)

6. Jag tycker att livet vore meningslöst utan kommunikation med andra människor.

7. Jag tog körkort för två och ett halvt år sedan, vilket var en stor utmaning då jag tyckte att det var oändligt svårt.

8. När jag ser mig i spegeln kan jag inte fatta att den där drygt 30-åriga kvinnan faktiskt är jag.


I utmaningen ingick att skicka vidare till 4 personer, men vi är ju ett gäng som snurrar runt på varandras bloggar så jag gissar att de flesta förr eller senare kommer svara på det här ändå...

Förkyld

Det går inte att tänka när man är snorig.

Det går inte att jobba om man inte kan tänka.

Har bara så jäklarns svårt att stanna hemma om jag inte har feber.

Får se om jag håller hela dan.

Snörvel.

Önskar verkligen

Att det fanns något spännande att berätta från adoptionsfronten.

Men det är som det var för några dar sedan.

Har lite ont i halsen.

Tycker att vore lagom att få semester var fjärde vecka.

Då skulle jag ha semester nu.

Har fått fler lappar till vårt längtanstäcke som jag ska sy.

Tråkig blogg

Roligt jobb.

Det är förklaringen till att jag inte uppdaterar särskilt ofta. Har mycket att göra och mycket att lära.

Och det är ju faktiskt bra.

Pratade med Organisationen igår. Inget nytt har hänt. Domstolen i Addis Abeba stänger under sommaren. Snart firar Etiopien millennieskifte och då kanske verksamheten stannar upp ett litet tag.

Man kan aldrig veta så noga.

På ett sätt är det bra. Då hinner jag jobba längre på mitt roliga jobb.

Men lite tråkigt också.

3 månader

Jag har bra jobbat och jobbat hela veckan. 15e augusti passerade utan att jag hann me att skriva

Vi har nu väntat í 3 månader.

Det kan vara halva, en tredjedel eller en fjärdedel av tiden. Man vet ju inte så noga i den här världen.

På sätt och vis är det rätt skönt att få vara sitt jobbjag ett tag och inte bara nån som väntar barn utan att fatta det.

Fast jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte tänker på det varje dag.

Nästa vecka kanske jag ska maila Organisationen och fråga om det har rört på sig i den där kön.

Dieter

Hm. Diet i plural blev visst ett tyskt mansnamn. Om det nu är tyskt, men jag har väl mest hört talas om tyska Dieter. Fast äsch, det var diet i plural det här skulle handla om. Jag skriver mer om tysken ifall han får någon avgörande betydelse i mitt liv. Fast då måste jag nog träffa en Dieter först... Eh, okej, var var jag? Jo!

Jag tröttnar på dem. Dieterna alltså. Kan ha att göra med att jag fortfarande lever i föreställningen att om jag bara struntar i smör på mackan någon vecka så är jag lika slank som alltid. På nåt sätt finns fortfarande bilden av mig själv som på gränsen till underviktig i skallen.

Jag tror helt enkelt inte att jag behöver någon speciell diet.

Och jag är inte direkt överviktig nu heller. Möjligen har jag passerat gränsen med några kilo. Det är ju faktiskt ganska stor skillnad på lägsta och högsta vikt som anses hälsosamt.

Sedan har jag alltid haft svårt får hela gå-ner-i-vikt-prylen för att det finns ett så tydligt smalt ideal i vårt samhälle. Feta människor göre sig icke besvär i de viktiga sammanhangen. Jämt och ständigt, överallt matas vi med du-duger-inte, du-duger-inte, du-duger-inte.

Och skillnaden mellan räknas och inte räknas är åtskilliga kilo lägre än vad det var för bara 10 år sedan.

Jag har sett för många magra ångestladdade flickor (och några pojkar) i jobbet för att vilja vara med i spelet. Bantningsmagasin, fetma-TV, modelldieter... Jag blir tokig.

Hoppsan! Nu for jag visst iväg. Men jag blir så arg bara jag tänker på att jag är en av alla dem som vill lära mig att äta mindre när så många inte kan äta sig mätta.

---

Men om vi håller oss till hälsa. Mental och kroppslig. Då skulle även jag må bra av att bli lite mindre.

Och jag klarar inte att hålla diet. Jag lovar att jag skulle tycka att GI, smakdiet, fat-smash, färgdiet, formdiet, stenåldersdiet, lågkalori, ät-bara-dina-egna-krukväxter-och-hoppa-ständigt-på-ett-ben-diet var superroligt. Jag skulle ge mig fullkomligt hän och följa dieten slaviskt.

I två dar. Eller möjligen några veckor. Sedan skulle jag tröttna på att bara äta saker som börjar på F eller inte få ha ketchup på korven, eller - ve och fasa - inte ens få äta varm korv.

Därför behöver jag något som är enkelt. Ät mindre. Rör på dig mer.

Det är ungefär så mycket jag klarar av.

Sorry, Dieter.

Sit ups

För några år sedan läste en av mina vänner att Britney Spears gjorde 500 sit ups om dagen. Stefan Schwartz gkorde 1000.

Vi utvecklade nånslags teori om att antalet sit ups hörde ihop med graden av psykopati. Även om sambandet idag kan te sig oklart var det rätt skoj då. Jag vill minnas att det även fanns nån koppling till en av mina havererade kärlekar; nån som också gjorde en massa sit ups.

Så här 350 sit ups från förra inlägget måste jag säga att den omedelbara inverkan de hade på min mentala hälsa är att jag mår

oändligt mycket bättre.

Misstänker att rygglyften, benlyften och armhävningarna har en del med saken att göra.

Lite adrenalin och endorfin ska man inte underskatta.

Men nu måste jag dricka vatten innan jag svimmar. Jag har massor att göra, det är ju en underbar lördag där ute ta mig tusan!

Lördag

Maken klipper gräset och jag gör inte tvåhundra situps utan sitter bara här och surfar slött.

Läste ut Vi måste prata om Kevin idag. Bra bok. Den ligger i vardagsrummet en trappa ner och jag hör inte till dem som lägger författarnamn på minnet.

Just idag önskar jag att jag var en av de där människorna som nån gång kunde bli nöjd med livet. Jag kan bli lite trött på att höra till dem som får årstidsrelateradnedstämdhet, eller vad det nu är för fel på mig. Trött på att det i stort sett bara är två månader om året som jag INTE ägnar en massa tid åt att fundera över tillvarons meningslöshet.

All tid går inte åt till sånt. Jag är vansinnigt lycklig emellanåt också.

Men jag är ändå trött på det där molnet lägger sig över allt redan i augusti.

En gång i tiden älskade jag höstar.

Jag vet (tror?) att det det finns nåt slags samband med att jag blev sjuk och den här mellankolin. Jag har bara inte lyckats knäcka vilket.

Rosenrot, motion, sömn. Jag gör vad jag kan för att inte hemfalla åt allt för mycket grubblerier.

Boken var bra, men den här tiden på året borde jag hålla mig till Harlekinromaner eller nåt annat som inte drar igång känslan av alltings hopplöshet.

Maken klipper gräset och det är genom att fokusera på det underbara i såna där vardagligheter som man på nåt sätt lyckas stå ut.

Om man tittar ut genom fönstret möts man av en augustilördag som på alla sätt måste anses som underbar.

Maken klipper gräs och jag ägnar mig åt självömkan och den stora tröttheten som tydligen är

en del av livet.

Kära Tinsel!

Efter dina senaste inlägg har jag funderat lite på det här med sorg.

Och att förstå andra.

Din sorg är din. Och om den har lättat så gläds jag med dig! Visst är det underbart när man plötsligt går rakare, andas lättare, sover bättre.

De val du gör är dina och vart de tar dig är din sak att upptäcka. Att få följa din resa mot vart du nu är på väg känns som ett privilegium. Att lära om andra är att lära om sig själv.

Om det är nåt vi bloggare kan bidra med så är det förhoppningsvis lite insikt om hur olika (och lika!) vi människor är varandra. Nåt ska väl det här navelskåderiet vara bra för!

Sedan kan jag inte påstå att jag förstår dig. Inte helt och fullt. Du gör andra val än jag skulle gjort. Klart att jag inte kan begripa varför man väljer bort barn helt när man längtar så.

Klart att jag tycker att alla borde fatta att det är fantastiskt att adoptera (och jag har inte ens sett frukten av vedermödorna än)!

Men saken är den

att du är du

och jag är jag

och man behöver inte förstå en människas val

för att kunna respektera hennes

tankar, känslor och väg genom livet.


En gång i tiden trodde jag att jag skulle göra samma val som du; hellre utan barn än adoption. Jag vet inte varför det vände. Jag vet bara att det är rätt för mig.

Precis som jag är övertygad om att dina val är alldeles rätt för dig. Idag och kanske också imorgon.

Det enda som finns är ögonblicket precis just nu.

Ingen vet vad som väntar nästa sekund.

Så kära Tinsel, det här är inte bara en hälsning till dig, utan också en förhoppning om att vi människor kan

respektera varandra

lyssna på varandra.

Dialog istället för debatt.

Höstdiet

Jag skulle vilja påstå att jag väger 15 kilo (kanske tillåmed mer, men det orkar jag inte tänka på) mer än vad jag trivs med. Och inte är det så lätt att bli av med eländet när man är en klimakterietant har jag märkt. Dessutom får ju kroppen liksom för sig att producera en massa extra fett har jag läst.

Så nu är det hårda tag (för vilken gång i ordningen de senaste åren minns jag inte...) som gäller.

Eftersom att jag är en sån där som aldrig förr behövde hålla koll på mat och träning så är det svårt att få det hela att funka.

Men, men, det är styrketräning på morgonen som gäller + sunda matvanor. Maken och jag kämpar ihop.

Men så är man två dar på konferens OCH HUR JÄKLA LÄTT ÄR DET ATT HÅLLA IGEN DÅ?!?

Nästa gång är det jag som bokar konferens i skogen, rå svamp och bär lär man ju inte föräta sig på...

Slut på semestern...

Första dan på jobbet.

Känns helt okej bortsett från att jag har ont i ena handleden. Inte bra så här innan det börjat på riktigt...

Idag är för övrigt en sån där dag då jag längtar alldeles vansinnigt mycket efter vårt barn.

Mötte två höggravida kvinnor på väg till jobbet imorse. Ibland önskar jag att det syntes i alla fall lite på mig också...

Etikett

När Magdalena Ribbing drar sig tillbaka tänker jag ansöka om hennes jobb på DN. För jag har insett att jag blir ruskigt gnällig när folk inte uppför sig...

Nu kommer kanske inte mina vettåetikettsregler ha sitt ursprung i uråldriga regler från överklassen. Men jag kommer vara minst lika rigid.

Till exempel.

Om man har fest och skriver samman en liten presentation över gästerna så är det inte lämpligt att skriva att någon är lärare/läkare/botaniker/valfritt yrke om nu personen ifråga inte jobbar som detta längre. Då har man nämligen deklarerat sitt ointresse för vem personen är/vad den gör, och då kommer ens gäst snarare känna sig mindre än mer välkommen på kalaset.

Vidare är det inte särskilt okej att skriva att någon har "siktet inställt på X-landet" om personen ifråga är på väg att adoptera. Lika lite som det är ok att skriva "X är i fjärde månaden". Att man väntar barn är något man vill berätta själv, för dem man vill, när man vill. (Om ens gäst är höggravid lär det dessutom vara ganska överflödigt att nämna det i ett presentations-häfte...)

Så. Nu vet ni det.

Har ni fler funderingar är det bara att vända sig till Salvias etikettspalt. (Räkna med att få svar från en riktig surkärring.)

Till mig själv

Helt galet. Du väntar barn.

Jag vet att du glömmer det mest varje dag så jag tänkte bara påminna dig.

Hälsning från dig själv

Korg

Om man inte har en mage som växer (eller nåja, en som inte växer pga graviditet då...) får man skaffa korg istället.

En till alla tygbitarna som förhoppningsvis ska bli ett täcke. (Jag ber redan här vårt kära barn om ursäkt för allt som ev. kan gå snett. Jag har inte sytt mycket sedan högstadiet.)

Och så en till med plats för allt man köper på sig. Eller får.

I vår vänta-barn-korg (som är en stor kista med lock som står i hallen!) finns nu lite böcker, fem myror på dvd, en krokodilfilt, en lampa, kläder, tyger, några kossor, en ängel och säkert någon mer sak som jag har glömt.

Den lilla pallen är lite för stor så den står under sängen.

Nu ska jag sy.

Ännu en dag äldre

Tack för era Grattis Mysan, Dinah och Kattmamman! Och tack för stöd i frisyrfrågan...

När jag gick från frisörbesök nr 2 denna vecka var jag betydligt snyggare än när jag kom dit. Först då erkände maken att han också tyckt att frisyr 1 var lite märklig...

Jag har en tendens att byta frisör efter tre besök så jag är van att vara kinkig. Men den här verkade ju så duktig, och så nära jobbet och allt...

Nåja. Är ganska korthårig nu, inte snagg, mer nånslags kort bob skulle jag gissa att det heter. Om det nu heter nåt, men det mesta har ju definitioner och beteckningar så varför inte min frisyr?!

Angående hår så har jag nästan alltid färgat, klippt och pysslat, men det var först efter cancern som jag blev känslig för resultatet. Pröva att bli flintskallig alldeles ofrivilligt - man blir rätt så rädd om varendaste hårstrå när det väl kommer tillbaka.

Kvällen igår var toppen. Släkt och vänner och god mat och fika i massor. Och så lite vin på det. Och fina presenter. Min styvmor verkade mäkta imponerad av maken som skulle kvalificera sig som kallskänka (finns en maskulin form för det ordet?) på vilken restaurang som helst!

Tack allra käraste för en fin dag!

Och lite speciellt är det att se alla styföräldrar och föräldrar sitta och fika och språkas glatt tillsammans. Samtidigt som syskonen från båda familjer sitter och stojar i soffan.

Jag är har ju en alldeles egen styvfamilj nuförtiden och vi är väl inte riktigt sådär kärvänliga... Men om man bara ger det 30 år så vet man ju inte hur det kan sluta...

33 år

Idag har jag födelsedag. Hurra för mig! Och kanske är det den sista jag firar som icke-förälder.

Dan har börjat bra med lyxiga presenter + rosor från maken och svärföräldrar. (Stora lillebror skrattade gott åt att ultrafeministen önskar sig parfym och SPA-behandlingar. Könsstereotypt så det förslår...)

Annars har vi ägnat förmiddagen åt krishantering. Efter duschen visade det sig att frisyren jag blev klippt i igår var lika hemsk som jag befarade. (Ni vet, frisörer lyckas ju alltid föna till den mest hopplösa kalufs så att man tror att man är lite grand nöjd när man går därifrån...)

Och frisören ifråga är ledig så jag blev erbjuden att komma in imorgon. IMORGON?!? Så jag ska sitta ochj känna mig eländes eländigt ful på min födelsedag? (Skulle kunna göra nån slags analys om utseendefixering här och nu, men ärligt talat, jag känner mig FUL. Punkt.)

Nåja. På frisersalongen där maken brukar klippa sig hade de en tid i alla fall så dit ska vi om en knapp timme. Så nu blir maken snygg och jag kanske okej!

Fast jag har god lust att skicka räkningen till min salong... Men jag är feg, feg alldeles för feg för att kräva ersättning i såna här lägen. Jag vill mest ha en ok frisyr.

Vilket kommer bli en mycket kort sådan. Jag har 50 minuter på mig att acceptera det...

Och min frisör brukar ju vara bra..

YTA! Vad härligt att för en gångs skull få ha stormande känslor kring något som egentligen är alldeles oväsentligt.

Livet så där i allmänhet

Ibland har jag svårt att veta vad jag ska skriva om. Det är som att jag skapat ett nät-jag - Salvia - och som att hon liksom bara får vara intresserad av barnlöshet, adoption och nära relaterade ting.

Sanningen är väl den att jag tänker på mitt kommande mamma-skap sisådär varje timme. Senast när jag (för jag vet inte vilken gång i ordningen) tittade ut över vardagsrummet och funderade över hur det kommer att kännas när allt måste säkras så att ett barn kan fara runt bäst h*n vill. För jag kommer nog ha svårt att fostra en unge som inte får vara överallt. Maken kommer definitivt inte klara av det.

Varannan kvart kniper det till i magen och så drabbas jag av den stora osäkerheten. Vad tusan håller jag på med? Hur ska jag klara av det?

Ibland längtar jag så att det gör ont. Ibland är jag förvånat glad och lycklig för att det overkliga faktiskt ska bli verkligt.

Jag funderar mycket på hur det kommer kännas för mitt bruna barn att ha den blekaste mamman i Sverige. Hur det kommer kännas när alla pratar om fysiska likheter hit och dit; för jag, mamma och syrran blir ju bara mer och mer lika varandra. De är lite brunare än jag dock.

---

Men så tänker jag mycket på sånt som inte alls har med med vårt barn att göra. Fast ibland känns det som att allt som alltid varit viktigt blivit ännu viktigare nu.

Tillståndet i världen. Det är ju pretto så det förslår men jag drabbas allt oftare av världssmärta.

Läste en bantningstidning och mådde plötsligt illa över att jag bor i den del av världen där vi måste lära oss att äta mindre, samtidigt som en majoritet av världens befolkning skulle behöva lite mer.

Ojämställdheten ska vi inte tala om. Det känns bara hopplöst.

Och så alla regnoväder, stormar, värmeböljor. Miljöfrågor har aldrig intresserat mig nämnvärt förr. Jag är väl än av alla dem som trott på mänsklighetens förmåga att tämja naturen. Att det skulle ordna sig till sist. Men nu blir jag paralyserad av rädsla så snart jag hör den senaste rapporten om klimatutvecklingen.

Och vad är mitt ansvar? På vilket sätt kan jag bidra?

---

Men så finns allt det ljusa också. I den lilla världen där bara jag och mina älskade bor. Vårt vackra hus (som fortfarande eldas med olja...). Trädgården. Nyputsade fönster.

Gott vin, smakrik ost. Skratt. Kloka tankar.

I den lilla världen är jag nog en ganska lycklig person.

Som snart ska bli mamma.

Varje sekund

Varje litet ögonblick. Varje dag, vecka, månad år jag inte får dela med vårt barn

sörjer jag.

Att du inte får börja livet här hos oss.

Jag hade gärna delat tiden med din biologiska mamma, bara inte jag förlorat den. Bara inte du förlorat den.

Varje dag är ett steg närmre dig. Jag gläds så åt att vi ska få mötas.

Men varje sekund

utan dig

värker.

Boa

Nånstans har jag hört att män förbereder sig inför föräldraskapet genom att fixa till hemma. Plötslig renoveringsiver medan frugan vaggar fram och är hormonförvirrad.

Nu är jag ju inte den som har så mycket till övers för biologistiska förklaringar av tillvaron.

Men här hemma är det plötsligt sladdar som ska säkras, golv som ska målas och hyllor som ska köpas.

Om inte annat är det ju bra för huset.

Statistik

Som den samhällsvetare man är måste man ju ha koll på empirin innan man börjar dra några slutsatser...

Insåg igår att det finns några fler variabler än de jag först räknade med att ta hänsyn till. Så vi slänger på några månader i när man kan förmoda ett BB.

Det känns tryggast så.

Nr 10

Det är 9 par före oss i "kön" för att få barnbesked.

Efter att ha fördjupat mig i statistiken kan jag konstatera att vi "borde" få BB i januari. Rent statistiskt alltså.

Men allt är ju möjligt i adoptionsvärlden...

Jag inser att det här är det tredje (minst) inlägget på detta tema, men jag skojar inte, jag börjar sakta men säkert fatta att det är

PÅ RIKTIGT

och att det är

SNART.

Fanken. Även min egenhändigt påkomna ettårs-prognos innebär ju ett

SNART.

Allvarligt talat, jag är yr, illamående och allmänt förvirrad.

SNART.

Panik

Förresten har jag insett att de jag känner till som fått barn från Etiopien i år har väntat i c:a ett halvår.

Och detta är ju onekligen ett lxproblem.

Men jag börjar bli lite lätt

skräckslagen.

Konsumtion

När ens barn växer i hjärtat och inte i magen måste man hitta på något sätt att "skaffa sig mage" som min styvdotter uttryckte sig igår.

Då är det bara att slänga all sin kritik mot konsumtionssamhället åt fanders och

konsumera.

Vi har numera en korg där vårt barns saker ska samlas. Den är rean för liten så nog har vi "mage" alltid.

Under förra veckans semester gjorde jag det läskigaste av allt

köpte kläder.

En badrock och en body. I storlek 86; lagom för 18 månaders barn.

För jag tänker så här:

Om ett år borde vi ju har fått barnbeskedoch vet då åldern på vårt barn. Och bir det då en tvååring så har jag hittills i år fem släktingar/vänner som fått barn. Om ett år är det fem ungar man kan ge presenter; och att ge saker som ungar kan växa i är ju inte helt fel.

(Så om nån vän eller släkting hittat hit är det ju bara hinta vad ni vill ha för ett-årspresenter... Men förhoppningsvis får ni inte de här grejerna...)

Trots att jag hittat denna smitväg att köpa kläder till ett barn jag inte har nån aning om storleken på, trots att förnuftet sa att det här blir ju bra ett-årspresenter till den och den, trots detta

så handlade jag ju kläder som

kanske

ska bäras av vårt barn.

Vilket gjorde att det pirrade i magen, darrade i benen och fladdrade i hjärtat när jag stod där i affären.

Leve konsumtionen...

Ha!

Hittade just en sån där fin räknare för oss som ska adoptera. Har varit lite sur över att jag bara har sett "Nu är fostret så här stort" tidigare.

Fast det är ju lite svårt att få nedräkningen korrekt när man ju inte har en aning om tiden det kan tänkas ta.

Utgick från ett år.

Två månader på söndag

Jepp. På söndag har vår ansökan varit i Etiopien i 2 månader.

Eftersom att jag hela tiden räknar med ett år innan vi får träffa vårt barn är det (enligt min egen, hemmasnickrade prognos) 10 månader kvar.

Och om de går lika fort som de senaste två månaderna så är jag mamma typ alldeles om ett litet tag.

Och då ska man ju komma ihåg att organisationens prognos fortfarande är 7-12 månader. Det skulle alltså kunna vara 5 månader kvar.

Tanken svindlar.

Och jag som tyckt att det varit så segt att väntaväntavänta och bara velat skynda på så mycket som möjligt tycker plötsligt

att det går undan

att jag inte riktigt hinner med.

Häromdan kom jag på att jag inte har en aning om var vi ska ha ett skötbord. Om vi nu behöver ett sånt. Vi har ju tamejtusan inte en aning om ifall vi får en halvårsbebis eller en två-och-ett-halvt-åring som redan är pottränad.

Och inte ett jäkla klädesplagg vågar jag köpa för hur gör man med storlekar?

Och behöver man inte typ vagn, barnstol och säng och en massa andra prylar?

Jag har ju för sjutton inte en aning! Fyra småsyskon och en massa barnvakteri, men jag har ju noll koll!

Vem tusan kom på tanken att låta mig bli morsa? Och så här förbaskat snart? Hur fanken ska jag hinna med allt?!?

Två månader?!? Vart tog de vägen?

Förtydligande

Alltså, man är ju i sin fulla rätt att tycka att man inte har nån lust att skicka tygbitar till folk.

Det är helt ok att tycka att hela idén är fånig/trist/dum.

Då kan man ju bara låta bli.

Men att aktivt ta avstånd är en annan sak.

Det blir så mycket mer än ett täcke man säger nej till. Särskilt om man gör på det sätt min släktning gjorde.

Några detaljer har jag besparat er. För att förstå varför de gör en ledsen måste man känna släktingen ifråga.

Jag kom på en anledning

till att jag möjligen skulle ha svårt att få iväg en tygbit.

Om jag blivit ombedd att skicka det till nån som basunerat ut sin graviditet just som jag var i min värsta barnlöshetssorg.

Men jag tror fanken att jag hade rivit loss en bit lakan eller nåt även då.

Det tror jag faktiskt.

Släkten är värst, bland annat

Intressant att läsa era namnfunderingar. Maken och jag rabblade namn på alla bokstäver i alfabetet när vi körde mot svärföräldrarna tidigare i veckan.

Tror att det är som för de flesta - man vet först när man träffas vad ens barn ska heta. Och visst finns det en massa bra etiopiska namn. Makens kollega från etiopien heter samma sak som en av mina bästisar; till exempel.

Vi försöker nu få med släkt och vänner till att göra ett längtanstäcke.

De tillfågade har ombetts att skicka en liten tygbit till oss som vi ska sy in i ett lapptäcke.

Döm om min förvåning när jag kom hem från semestern idag. En av mina äldre, ganska nära, släktningar har skickat ett tack-men-nej-tack kort. "Jag känner inte för att delta."

Alltså, okej, man får känna vad man vill, men i det här läget hade det väl varit smartare att hålla käften om det i så fall?!?

Jag kan inte komma på en enda anledning till att jag inte skulle kunna tänka mig att skicka en tygbit på 18*18 cm till nån som väntar barn. Inte en enda.

Men tydligen känner inte släktningen för att delta.

Och mycket kan man skylla på att folk är gamla och därmed konstiga, men...

Förvåning vad kanske lite fel uttryckt.

Jag är

arg

sårad

och

väldigt, väldigt ledsen.

Som man ropar får man svar

När jag skrev förra inlägget föreställde jag mig att jag skulle få olika namnförslag med tilllhörande motivering om varför just vårt barn borde heta just så.

Istället har jag fått svar på frågan: Vad förknippar du med Salvia?

Och, ja, det är väl inte så tokigt med tanke på att det är exakt den fråga jag ställer i inlägget.

Som den gamla svensklärare jag är tycker jag att det är oerhört intressant detta med kommunikation. Särskilt när den inte fungerar.

Frågan skulle kanske hellre varit ställd: Vilka namn förknippar du med mig? - Om jag nu skulle få de svar jag föreställlt mig.

Att det blev "Salvia" istället för "mig" beror mest på att en del som läser här ju inte vet vem jag är, men förmodligen har en uppfattning om Salvia. Hänger ni med?

När mina elever upptäckte att deras texter missförstods brukade de bli förbannade och gå i försvar. Jag brukade svara dem att de ju fått oerhört viktig information: Din text kan missförstås. Vad man sedan gör av den informationen är upp till författaren.

Och undertecknad väljer att låta förra inlägget vara som det är; och hoppas på fler associationer kring salvia. För det blev ju skojigare än bebisnamnförslag!

Den som sen vill associera kring Salvia och bebisnamn är välkommen att göra det. Jag lovar fortfarande diplom till bästa förslaget.

Nu hoppas jag att jag har fått många funderingar om än det ena och än det andra när jag kommer tillbaka från en veckas semester!

Namn (semesterpyssel)

Adoptivbarn har redan namn när man träffas. Någon har redan tänkt ut vad ens barn ska heta. Det kan vara en biologisk förälder som lämnade en lapp med barnets namn. Barnhemsföreståndaren, fosterfamiljen, prästen, polisen. Vem vet.

Barnet kan ha fått ett namn som är väl genomtänkt; ett namn gett med någon slags kärlek. Eller så fick barnet det namn som fanns i almanackan den dagen h*n hittades. Eller barnet kanske rent av heter torsdag, jannuari, tystlåten, skrikunge...

Vad vet jag. Adoptivbarn har redan namn.

Om detta har det diskuterats många gånger. Vilken rätt har man som adoptivförälder att ta sitt barns ursprungsnamn ifrån henne/honom? Är det en kärlekshandling att ge barnet ett nytt namn?

Jag tycker att det finns vettiga argument både för och emot att ge barnet ett nytt namn.

Vad vårt barn ska heta har vi ingen aning om. Vi vet bara att:

- H*n ska behålla sitt etiopiska namn på något sätt. Som tillalsnamn eller andranamn. Vi hoppas att vi vet när vi träffas.

- Vi vill ge ett namn till vår son/dotter. Precis som våra föräldrar namngav oss.

- Det finns två "arbetsnamn" som vi funderar på. Men igen, man vet ju först när man träffas vad som känns rätt.

Nu till poängen med det här inlägget; för det är egentligen en utmaning/associationslek.

Vad tycker ni?

Jag tänker inte lägga ut namnförslag som ni får rösta om. Inte heller tänker jag lova att ta någon som helst hänsyn till era åsikter den dag vi möter vårt barn.

Men jag kan inte hjälpa att jag är jäklarns nyfiken; inte så mycket på namnförslagen i sig utan på varför man funderar på det ena eller andra namnet. Vad förknippar man med Salvia?

Så, nu har ni nåt att pyssla med när jag är på semester. Vet inte hur många inlägg det blir närmaste veckan.

Bästa motiveringen får diplom.

Vändningar

Att livet måste vara en så förbaskat jobbig resa.

Uppåner neråupp uppåner, mer ner och mindre upp.

En vän sa till mig en gång:

"Livet är inte en berg-och-dal-bana, det är som trapporna i Lustiga huset; man måste bara hitta ett sätt att gå i dem utan att ramla."

Och visst, hittar man bara ett sätt att förhålla sig till alla

uppåner neråupp

så blir livet inte enkelt,

men uthärdligt och möjligt att navigera.




Idag är mina tankar hos dem som längtar

och inte kan se sin längtans slut.

Jag fattar

Igår träffade jag allra käraste vännen Hoppfullan. Grillad lax, ostbricka och trevligt sällskap mår man så fantastiskt bra av!

Och min söta styvdotter deltog glatt i att gissa gåtor och prata film.

En bra kväll.

Och så här är det. Ibland vet man inte riktigt hur man ska säga saker. Men, jag fattar.

Inte hur det känns. Men att det känns.

Och jag tror nog tillåmed att jag fattar hur mycket det känns.

---

I morse läste jag Tinselflickans senaste inlägg.

Och

jag fattar.

Men jag har ingen aning om hur tusan jag ska formulera det på något slags vettigt sätt.

Paus

När man inte dricker kaffe får man hitta på andra sätt att ta paus.

Man kan skriva några rader på sin blogg.

Man kan läsa andras bloggar.

Man kan sätta sig en kvart i massagestolen på jobbet (lyx!)

Man kan stirra ut på regnet och oroa sig över klimatförändringarna.

Man kan fundera över vad man ska skriva i sitt nästa inlägg på bloggen.

Man kan önska att NU JÄKLARNS måste det gå vägen för Tinsel!

Man kan tänka att det vore förbaskat om inte alla barnlängtande bloggare man stött på inte skulle få sina plus snart. Eller ännu hellre sina barn. Eller varför inte önska att alla barnlängtande människor ska få barn och alla föräldralängtande barn får föräldrar.

Man kan fundera över om man verkligen vill att ens ev. dotter ska heta samma sak som makens vänners hund. (Det får bli ett eget inlägg.)

Man kan längta efter maken så det gör ont i kroppen (hm, massagestolen kanske vore nåt ändå, det borde ju ta bort muskelspänningarna...)

Man kan tänka en stund och undra över hur ens vänner och bekanta kommer reagera på brevet man skickade ut igår. Och framför allt undra över om det kommer bli något längtanstäcke.

Man kan också undra lite över hur snobbig kanslipersonalen tycker att man är som inte följer med och fikar fast de lockar med kanelbullar...

Men om man inte vill ha vare sig kaffe eller bullar då?

Mail

Nu har jag lagt till en mailadress i min profil. På ett sätt känner jag mig lite fånig. Varför skulle nån vilja kontakta mig...

Men jag börjar lära mig att människor man stöter på i cyberrymden existerar i verkliga livet också; och det kan ju vara riktigt skoj att få kontakt.

Fast jag vill ju bara ha snälla och trevliga mail förstås. Dyker det upp något annat i inboxen får man ju tänka om.

Får något år sedan hade jag nog fnyst åt nån som var så "on-line" som jag blivit på gamla dar.

Vissa saker måste man prova för att begripa.

Gravidbilder

När någon av de barnlösa bloggare jag följer har "plussat" dröjer det inte länge innan det dyker upp bilder på bloggarens växande mage. (Undantaget om den f.d. barnlösa bloggaren är man.) Kattmamman la sina bilder på en annan sida av hänsyn till de som fortarande kämpar. Vacker tanke måste jag säga!

Vi har nu väntat barn i 1 månad och 6 dagar räknat från det datum ansökningarna sändes till Etiopien.

Och jag vill också lägga upp "gravidbilder"...

Om jag fotograferade min mage skulle jag förvisso kunna mäta mig med flera gravida; särkilt de veckor när jag är mitt i hormonpillerkartan. Och smäller jag bara i mig en påse chips och spänner ut magen lite till så skulle jag säkert kunna lura någon att det växte något där inne (nåt annat än gaser alltså.)

Men vårt barn finns ju inte där. Barnet som ska bli vårt bor ju någonstans i Etiopien. Kanske finns h*n redan på barnhemmet, kanske vårdas h*n i fosterfamilj. Kanske växer just nu vårt barn i sin etiopiska mammas mage. Kanske tittar vårt barns biologiska mamma just nu på sin son/dotter och förtvivlar inför det faktum att hon inte kan älska och vårda detta barn.

Kanske lämnas vårt barn idag till polisen i Addis Abeba för att påbörja sin långa resa, genom byråkrati och utredningar, mot ett mörkt och kallt land vi Nordpolen.

I mitt hjärta växer stadigt kärleken till det barn som ska bli vårt. Och jag skulle så gärna har en bild för att visa hur vi väntar.

Längtar.

Undrar.

Drömmer.

Räknar dagarna och gissar, hoppas, önskar.

1 månad och 6 dagar - Hur stort är hjärtat då?

Slidsekret

Hm, ja. Jag har ju besparat er detaljerade funderingar kring kvinnokroppens mysterier. När man ska adoptera spelar ju inte kroppens funktioner någon större roll.

Eller, jo, min kropps brist på vissa funktioner spelar såklart roll för valet av barnskaffningsmetod.

Idag var jag dock på kvinnoforskningsenheten. Dit går jag en gång per år för att konstatera att jag fortfarande är i klimakteriet, kolla ev. cellförändringar (ni vet, det där man blir kallad till när man fyllt vad-det-nu-är, det gör jag varje år "när du ändå är här"), få nytt recept på hormoner och, tja, kolla läget i största allmänhet.

När jag var där idag sa hon "Till nästa år kan vi, om du vill, kolla ifall det har börjat röra på sig. Du vet, äggstockarna kan ju komma igång och börja producera hormoner på egenhand."

Eh. Gissa vilka tankar som började snurra i mitt huvud.

Så här: Jag VET att hormonproduktion betyder INTE att man får några ägg. Och även OM det skulle bli ägg av di däringa hormonerna så är de knappast nåt att ha.

Så, det enda det betyder OM mina äggstockar skulle kicka igång är att jag slipper käka östrogentabletter. Och det vore ju rätt juste.

Men ändå, det börjar ju snurra i skallen.

Och sen, när jag låg där i skojiga stolen började hon prata om mitt slidsekret. Som tydligen var helt normalt. Vilket tydligen kanske betyder att det har börjat röra på sig.

Och det ska vi som sagt kolla nästa år.

Hm.

Jordgubbar

Att ha sitt alldeles eget jordgubbsland är inte fy skam. Maken mailar att det kan bli jordgubbar och smultron till efterrätt. Coolt.

Så där

Nu har jag berättat för den andra kollegan.

Kan väl säga som så att eftersom att vi alla ingår i ledningsgruppen så är det lite viktigt för planeringen att veta vilka som jobbar hur och när det kommande året...

Annars har ju inte folk sådär i allmänhet med vårt barnväntande att göra.

Tid

Det här med tid är ett intressant fenomen. Tänker inte fördjupa mig i det just nu utan bara konstatera att ibland känns det onekligen som att tiden går ovanligt snabbt.

På fredag är det den 15e juni. Då har det gått en månad sedan våra handlingar sändes till Etiopien.

Om den där allra första prognosen om 10 månader skulle visa sig stämma så är det i så fall 9 kvar.

Och det är ju ingenting.

Jag kan inte förklara varför, men jag måste verkligen ta tag i och berätta för den däringa anra kollegan snart.

Bröllopsdag

Om tre timmar och fyrtiofem minuter har vi varit gifta i ett år!

Och tänk, första barnet är på väg. Hjälp vad konservativt och urtradionellt det blev nu då.

Att livet kunde rymma så mycket kärlek!

Maken har lovat mig grillade havskräftor till bubblet ikväll.

Solen strålar lika vackert som när vi gifte oss.

Man får väl lov att känna sig nöjd helt enkelt.

Skål och grattis till alla oss som älskar!

En kvar

Berättade för den ena av kollegerna igår.

Vi var ute allihop efter skolavslutningen. Jag och kollegan stod och pratade och i ena handen höll jag det fjärde glaset vin.

Så frågar hon om jag inte skulle vilja ha egna barn.

"Jo, vi väntar barn" svarar jag.

Varpå kollegan utbrister i ett "VA?!?" och stirrar på mitt vinglas.

"Från Etiopien" la jag till.


Sedan pratade vi en stund om det.

Det är tydligen alldeles fantastiskt att blir mamma, om man ska tro min kollega.

Misstänkte ju det...

Hm

Av olika skäl skulle jag behöva berätta för mina två närmaste kolleger att vi väntar barn. (Alltså att jag och maken väntar barn. Kollegerna får ju faktiskt inte dela det här föräldraskapet med oss!)

Men det går bara inte.

Förra veckan skyllde jag lite på att jag inte hittade något lämpligt tillfälle.

Sanningen är dock den att jag

inte fattar

att det är på riktigt.

Speciell känsla

Att köpa en pipmugg + vippsäker tallrik

och svara nej

på frågan

"Är det en present?"

Ökade väntetider

När vi började vår process var jag så inställd på Kina. Jag tänkte mig att vi skulle få vänta minst 1,5 år från det att ansökan var i landet.

Så blev det nu Etiopien istället. För mig känns ett år som kort väntetid.

Om man har lite koll på "Etiopien-statistik" så var det så att bara för nåt år sedan var väntetiderna bara några månader. Så sett ur det perspektivet vore ett år lääääänge.

När jag tänker tanken att vi kanske skulle kunna få barn om 8-9 månader känner jag "Hjälp hur tusan ska vi hinna med".

Medan det säkert finns en och annan "Etiopien-veteran" som tycker att det är oförskämt lång tid.

Allting är liksom relativt.

Organisationen gissar

Eftersom de flesta som väntar barn från Etiopien har medgivande 0-18 månader så kan det hända att vi "går före" kön om det kommer ett äldre barn.

Men det är inget man ska räkna med.

Organisationen gissar att det är i början av nästa år som gäller för vår del om det inte kommer ett äldre barn tidigare.

Fast, vänta, hallå, stopp, stopp, stanna! Vasadu?

I början av nästa år.

Eller tidigare.

Det är ju KORTARE tid än 10 månader.

Sen är ju "regeln" i adoptionsvärlden att det alltid tar längre tid än man trodde från början.

Men ändå.

Vi väntar barn!

15e maj sändes våra handlingar till Etiopien. Så nu börjar den riktiga väntan...

Wow. Oj.

Har ingen aning om hur det ser ut med väntetider just nu. När jag pratade med Organisationen i januari fick vi veta att vi skulle räkna med 10 månader.

Oj.

Vi väntar barn.

I all hast...

Storkenflyger rättar mig i en kommentar. Det går att få både ägg och spermier donerade utomlands. Mer om detta vet Femmis.

Ska man få till en gratis äggdonation i Sverige krävs dock en karl. Och det satt långt inne för di svenska myndigheterna att tillåta detta överhuvudtaget.

I en kommentar till förra inlägget kan man läsa om privat adoption, dvs att man inte går via någon adoptionsorganisation. Detta var vanligt i Sverige på 70-talet. Idag kan man inte göra så utan alla adoptioner måste gå via en auktoriserad organisation (undantaget vissa släktadoptioner och ev. några fall där det redan finns en relation mellan adoptivbarn och adoptivförälder.)

Och så kön då.

Jag kan tycka att det kan kännas konstigt bara att man vill välja land. Bara när jag hör folk diskutera söta "Kina-flickor" vs barn från andra länder mår jag lite dåligt. Eller när man vill välja landet som har de ljusaste barnen.

Samtidigt kan jag förstå att man kan ha en relation till ett visst land. Släkt, vänner, att man jobbat där, har turistat där mycket, läst massor om landet...
Så, okej för att välja land.

Men att välja kön. Det kommer jag aldrig tycka är ok.

Visst, det finns de som blir föräldrar på det gamla vanliga sättet som också har önskningar om kön. De som producerar barn på vissa tider på dygnet eller i särskilda ställningar för att öka möjligheten att få det kön de önskar.

Så finns det de som väljer att abortera barnet om det har "fel" kön. Oftast är det felaktiga barnet en flicka.

I Indien har man sett denna typ av aborter öka. I Kina överges flickorna.

För se, vill man ha biologiska barn är det pojkarna som räknas.

Blivande adoptivföräldrar vill dock helst ha flickor. De anses lättare. Och sötare. Plus att forskningen visar att det finns någon slags gammal kulturell föreställning om att främmande manligt blod är farligare för släkten än främmande kvinnligt.

Alltså i vår västerländska, civiliserade, demokratiska, upplysta kultur.


Jag kommer aldrig tycka att det är okej att välja kön. (Om sen folk ställer klockan på 05.00 för att det påstås vara lättare att få till gossebarn så får de väl roa sig med det.)

Men att kön ska spela roll. Att kön spelar roll.

Det gör mig tokig.

Ja, okej då...

Att vilja välja kön på ett adoptivbarn kanske inte automatiskt betyder att man skulle kunna tänka sig att abortera ett foster med "fel" kön.

Känner att jag kanske var lite hård.

Jag blir bara så jäkla frustrerad av att leva i en värld där kön faktiskt spelar roll.

Kön

Nej. Man får inte välja kön.

I USA där inhemska adoption är vanligt kan man i vissa fall få välja barn. Ungefär som det var i Sverige förr när man kunde hämta barn från barnhemmen här.

När det gäller internationell adoption så har jag hittills inte sett ett enda land som låter en välja kön. Från Kina och Indien kommer det flest flickor, från andra länder flest pojkar.

Men man får inte kryssa i en ruta om vilken sort man helst vill ha. Och det uppskattar jag.

Det finns de som tycker att man borde få välja. Jag antar att dessa människor även tycker att det är okej att abortera ett foster av "fel" kön. För mig är det nämligen ingen skillnad mellan dessa två.

Så länge det blir en människa är jag nöjd.

Länder

Man får välja land. Men alla länder kommer inte välja dig.

Man får bara skicka ansökan till ett land i taget. Återigen: Det är barnets behov som är i fokus. Att handlägga en adoption kostar tid och pengar i de länder man ansöker ifrån. Barnen som behöver familj ska inte behöva vänta onödigt länge för att vi som vill adopterar gör "helgarderingar".

Dessutom kan det ju vara en poäng att man lär sig om sitt barns ursprungsland. Att man väljer med hjärtat på något sätt.

Vilka länder man kan välja beror på vilka krav de ställer. Det kan handla om

ens ålder
om man är singel eller par
om man är hetero- eller homosexuell
tiden man varit gifta
om man varit gift förut
ens religionstillhörighet
vilka sjukdomar man har haft
ens inkomst- och utbildningsnivå
om man har barn sedan tidigare
hur många barn man ev. har

Också det här tycker folk man pratar med är konstigt. "Herregud det räcker väl att man är en bra person som vill ha barn."

Än en gång: Gör tankeexperimentet att 1000-tals barn adopteras från Sverige varje år. Skulle du då vara bekväm med att de hamnade hos föräldrar som

är helt emot demokratiska värderingar
tillhör en religion som är i strid mot dina värderingar
har sjukdomar som gör att de kanske inte kommer leva särskilt länge
är så gamla att de kanske inte kommer leva särskilt länge
redan har 10 småbarn att ta hand om

Eller vad som nu är viktigt för dig...

Olika länder ställer olika krav. Vissa av dem är krav jag inte skulle ställa i en omvänd situation. Men jag respekterar dem.

För barnens skull.

Ålder och köer

Hur gammalt kommer barnet vara? Hur många gånger har jag inte fått svara på den frågan? Vad krävs för att man ska få en liten bebis? Måste jag som är äldre ta emot ett äldre barn?

Så här:

Tillsammans med ens utredare kommer man överens om en medgivandeålder. När man sedan blivit godkänd står det in ens papper att man har medgivande att ta emot ett barn som är mellan si och så gammalt.

Vi har medgivande 0 till ännu ej fyllda 3 år.

I teorin betyder det att vi kan få ett barn som är allt emellan spädis och 2 år och 11 månader.

I praktiken betyder det att vi troligen får ett barn som är över 2 år. Detta av den enkla anledningen att yngre barn är mer efterfrågade än äldre.

Olika länder har olika system. De flesta har någon form av kö. När det är ens tur så får man det barn som stämmer in på ens medgivande. Så när vi är nr 1 i kön så kommer vi bli föräldrar till det barn mellan 0 och 3 som just då finns tillgängligt för adoption.

Men det kan också bli så att det barn som står på tur är "för gammalt" för alla som står före oss i kön. Säg att det är 10 före oss, alla har medgivande 0-18 månader. En två-åring blir tillgänglig för adoption.

Vips är vi ju de med längst kö-tid som har rätt medgivandeålder!

Så, på sätt och vis bestämmer man ju åldern på ens barn. Det är tydligen lite kulturellt det där; svenskar vill gärna ha bebisar medan man i andra länder längtar efter äldre barn.

Man kan m.a.o. få ett medgivande om en spädis fast man är "gammal". Det man ska komma ihåg är dock att olika länder har olika krav. Det kan vara minimiålder, maxålder, ålderskillnad mellan makar, åldersskillnad föräldern-barnet (till exempel har flera länder villkoret max 40 år mellan förälder och barn).

Så, medgivandeåldern påverkar alltså vilka länder man kan ansöka ifrån.

Krångel och väntetider

Alltså, det är faktiskt inte så att människorna i "givarländerna" producerar barn för att vi barnlösa västerlänningar ska ha nånstans att ta vägen med vår längtan. Varje barn som blir tillgängligt för adoption är resultatet av dess biologiska föräldrars livssituation.

Handläggningen av en adoption måste se till barnets bästa. Hur segt och trist jag än kan tycka att det är att sitta här i kalla nord och väntaväntavänta, så måste adoptionsorganisationerna i första hand utgå i från barnens behov.

Och det måste få ta den tid det tar.

Detsamma gäller de krav som ställs på mig som blivande förälder. Det måste vara barnens behov och inte mina som ska tillgodoses.

Så utredningar, läkarbesök, referenter, intyg, foton, inkomst- och utbildningskrav. Jag kan tycka vad jag vill om detta. Den som ska ge mig möjlighet att möta mitt barn måste känna sig trygg med vem jag är.

Utifrån sina värderingar och normer.

Och detta är viktigt!

Tänk om 1000-tals barn lämnade Sverige varje år för att få nya hem någonstans i världen. Vilka krav skulle inte du ställa då? Jag vet att jag skulle vara en av dem som undrade, ifrågasatte och krävde.

Jaha

Tror att jag tänker vara grön ett tag.

Har fått dit en ny site meter. Lite trist bara att börja om. Har ju kvar den gamla statistikens "slutsiffra". Få se hur lång tid det tar innan vi är där igen.

I väntan på

Jaha. Jag ska ju inte skriva om adoptionen förrän papprena är i Etiopien har jag visst påstått. Att det skulle betyda att jag inte kommer på något att skriva om överhuvudtaget hade jag inte räknat ut.

Fast vi ska väl vänta sisådär ett år nu skulle jag gissa så om jag inte ska lägga ner bloggen bör jag ju komma på något att filosofera kring.

Jag tror att ständiga "inget har hänt - nu heller" -inlägg kan bli lite segt i längden.

Så jag tänker.

Något jag tänker på väldigt mycket, och som jag nämt tidigare, är hur sjutton får jag tillbaka min räknare?

Tinsel gav mig ett tips för länge sen, men det sprack på att jag a) inte har kvar lösenordet för site meter b) helt enkelt inte begrepp vad det var jag skulle göra.

Häromdan tänkte jag att, äsch, det är väl bara att börja om m en ny räknare då. Men jag lyckas ju inte begripa ett skvatt av vad det är jag förväntas göra.

Jag håller på att drabbas av nån slags IT-analfabetism tydligen.

Nä! Här kan jag ju inte sitta och gnälla! Dags att leka med layouten och försöka få till det där med räknare.

Det ska gå, det ska gå, det ska gå...

Vi firar!

Ikväll ska vi ut, jag, maken och hans döttrar. Det blir etiopisk restaurang. Kanske ett eller annat glas bubbel...

Vad vi vet är papprena fortfarande i Sverige, men för sjutton, nu firar vi!

Nu så

Idag lade jag bilderna på brevlådan.

Be mig inte göra något mer nu. Nu vill jag bara vänta.

Nästa gång jag skriver något om adoptionen ska det vara att papprena gått ner till Etiopien.

Jag skulle ju hellre leva utan barn

Jag har funderat en del sedan jag läst vad Tinselflickan och Piri skrivit om adoption senaste tiden.

Varför valde jag den här vägen? Och hur tänker och tycker jag om andras val?

Principiellt är det enkelt: Var och en måste få bli salig på sitt sätt. Är det graviditet man önskar ska man satsa på det. Är det barn och inte biologi som är viktigt, ja då funkar adoption.

Men man måste känna efter själv.

När jag började med cancerbehandlingarna fick jag samtidigt veta att det med största sannolikhet skulle innebära att mina östrogener slogs ut. Inga ägg - inga barn.

På den här tiden var äggdonation inte tillåtet i Sverige. Så för min del var det adoption, privata försök m äggdonation utomlands eller inga barn alls som gällde.

Då kände jag att jag hellre skulle leva utan barn än adoptera. Jag var livrädd för att inte knyta an, att inte känna "på riktigt", att inte få spegla sig i fysiska likheter.

Så träffade jag en man som jag fick för mig att jag tänkte leva med. För honom fanns bara äggdonation som alternativ. Möjligen adoption om barnen var vita.

Som ni förstår levde vi inte ihop så länge... Men hans trista människosyn fick mig att inse att det faktiskt inte spelar någon roll för mig vilken färg mina barn har. Eller vilka gener de bär.

Sedan blev äggdonation tillåtet i Sverige. Ett tag var jag inne på det alternativet, mest på grund av att det var så svårt att tänka sig att någon annan inte skulle få biologiska barn på grund av mig. Som någon slags gest till en ev. kärlek.

Men så hände något. Barnlängtan ramlade över mig med full kraft. Och just då var jag ensam.

Tro mig, man kan inte få både ägg och spermier donerade.

Och då var det så självklart. Klart jag skulle adoptera. Klart att jag inte ville leva utan barn.

Sedan kom kärleken in i mitt liv. Och han sa: "Jag har ju alltid att jag ska ha fyra barn - två biologiska och två adopterade."

Visst, vi pratade om det där med äggdonation, men det kändes som fel väg att gå. Kanske prövar vi det nästa gång. Kanske inte. Troligen inte.

Det är ju så här det ska vara.

För mig. För oss.

Pust

Alla papper är framme hos organisationen.

Fotona duger. Vi behöver bara komplettera med två bilder på lite släkt och vänner. Tydligen är det viktigt att någon av oss syns även på dessa foton.

Det blir en tur till mina föräldrar på söndag!

Fakturan på halva adoptionskostnaden är på väg till oss.

NÄSTA VECKA KOMMER VI VARA KLARA!

Att det sedan kan ta ett tag innan ansökan landar i Etiopien bryr jag mig mindre om. Vi kan inte göra något mer.

Mer än att vänta.

Men då kommer vi vänta barn!

Hjälp!

När man har med nervösa, blivande adoptivföräldrar att göra kan mna inte ringa från Organisationen och lämna ett meddelande på telefonsvararen:

"Ring mig, jag behöver prata med er."

OM VADDÅ?!?

Nu har jag varit nervös sen igår kväll. Och under telefontiden har jag en massa möten...

PRATA OM VAD?

Pessimist som jag är tror jag ju givetvis att det är något fel med ansökan...

Kort rapport

Idag landar förhoppningsvis alla handlingar hos Organisationen.

Om nu allt är rätt återstår bara för Organisationen att skicka pappersluntan till Etiopiska ambassaden för de sista verifieringarna.

Under tiden ska vi bli klara m fotona. Vi har skickat över 20 bilder till Organisationen och hoppas att 8-10 av dessa duger.

Snart, snart...