Mot brevlådan!

Så där! Nu ska jag skicka iväg en lunta papper till översättaren.

Det personliga brevet finns på engelska.

Ikväll tänkte jag fylla i de mallar vi inte fixat med än.

Och alldeles när jag skrivit klart det här ska jag höra av mig till min foto-skicklige vän. "Äh, det där fixar vi ju själv" tyckte maken.

Men nån måste likförbaskat hålla i kameran.

Varför inte nån som kan...

Två av varandra helt oberoende funderingar

Hur tusan får jag dit site meter igen?

Varför har inte nån smartskalle kommit på att skapa en tjänst där man samordnar kontakt m auktoriserade översättare, NP, fotograf, läkare etc. Gärna på nätet. Gärna m länkar till alla myndigheter man måste kontakta för att beställa allt man behöver.

Jag hade gärna betalt en slant för att bara kunna gå in på en enda sida och hitta ALLT.

Jag tror nog...

...att vi kan få iväg det som ska till översättaren idag.

Alla beställda papper är framme.

Nästan alla intyg är klara.

Jag har skrivit ett personligt brev som jag bara ska få översatt. Det måste inte vara en auktoriserad översättare så jag tänkte be nån engelsklärarkollega om hjälp.

Återstår de där fotona.

Tydligen ska man även ta 4 passfoton, men det ska ju inte ta så lång tid.

Tror att jag har lite svårt att blogga om adoptionen just nu. Varje gång jag tänker på det är det

Gulp... Hjälp... Oj...

och inte alls

Wow! Äntligen! Hurra!

som jag har fått för mig att man ska känna.

Små steg...

Okej. Nu har jag postat ansökan om utdrag ur... till rikspolisstyrelsen.

Maken har fått i uppdrag att ringa översättare och NP.

I veckan ska vi knäppa bilder på oss och styvdöttrarna.

På torsdag ska det ordnas friskintyg.

Min chef har ett anställningsintyg på gång. Vet inte hur det går för maken på den fronten.

Har ännu inte klurat på det där personliga brevet. Måste även fylla i viss mallar på datorn så att det blir snyggt.

När jag kommer hem idag ska jag sortera upp alla papper i olika mappar så att jag vet vad som är vad...

Jag gissar att vi är klara om några veckor.

Sedan finns liksom inget mer att göra mer än att vänta.

Alltså, om några veckor väntar vi barn - på riktigt. Fatta det ni om ni kan.

Jag begriper ingenting.

Underligheter

Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Jag är snart 33 och sover fortfarande med samma nalle jag haft sedan jag var 1. (Vet inte om det är underligt att det är samma eller att jag överhuvudtaget har gosedjur i sängen...)

2. När syrran är på besök dansar vi fånig dans i vardagsrummet. Poängen är att anstränga sig för att se så fånig ut att man brister ut i skratt. Garanterat avslappnande.

3. Jag har ruskigt svårt för förändringar. Särskilt de små vardagsdetaljerna; som att saker hamnar i "fel" kökslåda, tider ändras med några minuter etc..

4. Jag kan bli lika lycklig över en ny sorts potatischips som andra kan bli när deras favoritband släppt en ny platta.

5. Min man och jag sover skavfötters. För att jag inte står ut med folk som buffas när jag sover. Jag som är underlig alltså, inte maken.

6. Jag tycker att det är dödstrist att köpa skor. Helt normalt enligt mig, men tydligen mycket märkligt enligt nästan alla kvinnor jag pratat med.

Jag utmanar: Citronanka, Helga (för att jag vet vad hon tycker om utmaningar egentligen...), Jamis och de som önskar svara.

Det kanske går...

Okej. Nu har jag:

- mailat vår utredare som lovat skicka medgivandet på engelska
- skrivit ut en blankett som motsvarar utredningens första sida; översättaren ska visst fylla i detta
- beställt personbevis
- beställt utdrag ur folkbokföringsregistret
- fyllt i blanketter för begäran om utdrag ur belastningsregistret (saknar makens underskrift)
- skrivit ut blanketten som ska fyllas i av läkare för friskintyg

Hm. Nu är det bara lite foton, personligt brev, översättningar, besök hos läkare koll av organisationen att vi gjort allt rätt, besök hos notarius publicus.

Och så säkert en massa andra grejer som jag förträngt.

Sen är det i stort sett klart då.

Eller, ansökan ska en vända till UD. Sedan till organisationen som ska skicka dem till Etiopiska ambassaden.

Sen får man skicka iväg dem.

Känns fortfarande oöverstigligt.

Papper, papper, papper

Har just läst igenom vad vi måste fixa till vår ansökan.

Det känns som att det är så mycket att jag håller på att bryta ihop.

Och maken har så mycket att göra just nu att han knappt är kontaktbar.

Själv ska jag byta jobb.

Hur sjutton ska vi ro i land det här?

Trött på barnlöshet

Alltså, jag är lite trött på att tänka på mig själv som ofrivilligt barnlös.

Jag är, och kommer alltid vara, i allra högsta grad alldeles ofrivilligt, infertil, men barnlös?

Vi har just hostat upp de 10 000 som innebär första steget mot att vänta barn alldeles på riktigt.

Nån gång i april räknar vi med att vara "gravida". Sedan följer en väntan som kanske inte bli så mycket längre än för dem som väntar barn i magen.

Så just nu är det inte så barnlöst i huvet på mig. Mer en, väldigt förbjuden, känsla av:

Hjälp! Vad har jag gett mig in på?

Jag vill oxå!

Rolig lista jag sett i flera bloggar. Måste också fylla i.

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18 rad 4,vad står det där?

"they are: unstable and sometimes short-lived.They are often weaker than reason, duty or interest"

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan,vad rör du vid

Ingenting. Sträcker jag ut så långt jag kan trillar jag ur stolen.

3. Vad såg du senast på tv?

Seinfeld.

4. Utan att se efter gissa vad klockan är?

Halv elva kanske... (Ha! Jag hade rätt!)


5. Bortsett från datorn vad hör du just nu?

Ett sus som jag tror är vind i skorstenen.

6. När du senast var ute vad gjorde du då?

Åkte hem från vårdcentralen.

7. Vad tittade du på innan du började med denna undersökning?

Helgas blogg.

8. Vad har du på dig nu?

Trosor. Vita strumpor. Makens T-shirt. Bruna jeans. Brun tjocktröja.

9. Drömde du något i natt?

Jepp. Av någon anledning var jag så arg på maken att jag kastade vigselringarna på honom.

10. När skrattade du senast?

Igår kväll.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?

6 bokhyllor, varav 5 med böcker och 1 med vinylskivor. 3 hyllplan med tyger. Ett väggbord innehållandes en symaskin. En inramad plansch med gammal Sovjet-propaganda. En inramad, signerad bild av Peps.

12. Har du sett något konstigt på sista tiden?

Konstigt? Hm. Vet inte vad som kvalificerar sig till den kategorin.

13. Vad tycker du om den här utmaningen?

Ganska skoj. Passar en dimmig dag som den här när man vill slippa göra nåt vettigt.

14. Vilken var den senaste film du såg?

På bio var det James Bond. Men TV eller DVD? Hm? Minns inte, och då var det säkert bara nån dag sen...

15. Om du blev multimiljonär - vad skulle du köpa då?

Huset jag bor i. En alldeles egen bil. Sedan skulle jag skänka bort en rejäl till alla föräldrar syskon, föräldrar och styvbarn. Maken skulle få ett tillskott på kontot han också. Sedan skulle ingen få lägga sig vad jag gjorde med alla mina andra miljoner. God mat,kläder, skivor, skönhet, resor...

Och så investera i nåt smart hjälp-till-självhjälps projekt i, förslagsvis, Etiopien.

16. Berätta något om dig själv som folk inte vet om?

Äh. Jag berättar ju alltid det jag vill att folk ska veta. Resten är bara för mig.

17. Tycker du om att dansa?

Nej. Jag älskar att dansa. Jag ger blanka fan i hur jag ser ut, ge mig bara juste musik så kan jag inte stå still. Det är meditation och terapi att röra sig till musik!

18-19. Vad ska dina barn heta, pojke resp flicka?

Mitt barn kommer få ett vackert namn som jag och min make valt tillsammans. Om det blir en pojke kommer han få ett annat namn än om det blir en flicka.

20. Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?

Nja.

21. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?

Jag vill helst inte hamna vid pärleporten; det skulle bli så jobbigt att förklara varför jag gick ur kyrkan om jag väl stod öga mot öga med Gud.

22. Vilka vill du ska svara på dessa frågor?

Den som känner att det skulle förgylla hennes/hans dag!

Isn´t it ironic?

Idag låg det ett tjockt kuvert i brevlådan när jag kom hem. Massa info om Etiopien och så den hett efterlängtade räkningen!

Nu börjar det!

Maken har pratat med Organisationen och de har satt igång ärendet! Snart får vi räkningen.

(Och idag ringde givetvis den andra organisationen och undrade om vi ville börja en ansökan till Indien. Hade tydligen glömt meddela dem att vi inte tänkte anlita dem...)

Själv sitter jag och funderar över hur man på bästa sätt berättar en sån här grej för sin nya arbetsgivare...

10 år yngre...

...ser jag ut som. Eller, nä, jag ser inte ut som om jag är 10 år yngre

jag ser ut som när jag var 10 år yngre...

I håret.

Så kan det gå när man ger frisören fria händer...

Jaha, vad ska man säga...

Nu har nästan hela februari gått. Ingen har hört av sig från organisationen. Det är klart, man skulle ju kunna ringa och fråga om de glömt oss. Betvivlar att så är fallet. Det är nog bara vanlig adoptionsväntanväntanväntan...

Har ett nytt jobb att tänka på. Och ett gammalt som jag ju ska avsluta. Bara det håller mig vaken på nätterna. Och dagarna. Känner mig laddad, taggad, på gång!

På sätt och vis är det väl passande att barnväntandet tar lite tid just nu. Man kanske ska tacka ungen för det i framtiden. "Juste att du väntade lite när mamma gjorde karriär!"

Fast jag skulle ju inte tacka nej om mitt barn dök upp imorgon. Det skulle jag inte.

Igår tjuvkikade jag och maken på dem som ska flytta in i det nybyggda huset bredvid oss. Ett par i min ålder. Relativt nygifta. Hon är givetvis gravid.

På ett sätt är det väl toppen att vårt barn får en jämårig lekkamrat i huset intill. Ändå gjorde det mig ledsen-ledsen. För att livet så sällan blivit som jag tänkt mig.

Konstigt det där. Fast livet är bra kan man sörja att det är nåt annat än det man ville.

När ger sig de gamla drömmarna av för gott?

Nytt jobb

Jepp. Så är det.

Befinner mig just nu i ett overklighetstillstånd. Inga papper är undertecknade än så det känns läskigt att skriva det.

Tack för tummen nör jag var på sista intervjun Kattmamman!

Saker i skallen

Just nu tänker jag inte ens på barn. Eller, jo, det gör jag väl, men det är inte lika under huden som det brukar.

Det kan tillåmed få ta lite tid känns det som.

Det här kanske är min "blir det så blir det"-fas.

Dessutom händer det andra saker. Eller så gör det inte det. Och innan jag vet vad som händer (eller inte händer) så får liksom inte barntankarna plats i min hjärna.

Så är det.

Lika tyst som vanligt...

Imorgon har halva februari gått. Inte ett ljud från organisationen. Det är klart att vi skulle kunna ringa, men det känns inte så nödvändigt.

Det blir när det blir.

Just nu har jag dessutom alldeles för mycket annat att göra och tänka på.

Håll tummarna allt ni har imorgon. Berättar varför sedan...

Träffade lillasyster i helgen. Hon längtar efter att bli moster. Jättemycket. "Fast jag måste försöka komma ihåg att det inte är min bebis. Du kanske måste påminna mig."

Gullunge.

Är faktiskt i en period när det känns helt okej att det inte går undan. Tror att jag behöver få andas och tänka på annat och inte bara "Hjälp! Shit! Jag ska bli mamma!"

Hela den här grejen med att tillvaron ska vändas uppåner och aldrig mer bli sig lik... Alltså, låt mig låta bli att tänka på det ett tag. Jag orkar inte med känslostormar precis varje dag.

Har dock bestämt mig för att släppa på känslorna när pappiren väl är iväg. Och då även bli en god samhällsmedborgare och storkonsument av lustiga små barnprylar.

Designtorget, jag säger bara det...

Men alltså typ hallå...

Nästa vecka har ju halva februari gått.

Är det inte dags att höra av sig till oss så vi får börja nån gång?

5 dagar

Nu har det varit februari i några dagar. Tycker att det är dags att skicka den där räkningen till oss nu.

Jag har börjat inse att det kommer ta en massa tid att skrapa ihop alla foton, papper och intyg som krävs. Dessutom ska eländet översättas. Och stämplas av en Notarius Publicus. Och tydligen ta en vända till ambassaden. Och säkert till några fler ställen som jag inte har en aning om nu.

Blä.

Fördelen med en vanlig graviditet är att man vet sisådär på ett ungefär hur länge den kommer vara.

Det vore skönt att veta hur länge man kommer vara ett monster till nervvrak.

Säkert för maken också...

En 2-årig kärlekshistoria

Älskade!

Idag är det två år sedan vi generat mumlade "Jaa.." när min vän frågade om vi "kliade stadigt".

På tok för tidigt enligt somliga.

För min del hade det gärna få varit tidigare. Hade velat följa varje steg du tog genom livet.

Hade önskat att du varit hos mig, de där skälvande dagarna när livet vändes. Din trygghet, ditt lugn, din kärlek.

Hade önskat att jag fått vaka över dig när du sörjde, skratta med dig när du var lycklig, andas, leva, älska dig.

Hela livet. Alla dagar fram till nu. Alla dagar efter då.

Vackra, älskade du!

Men nu är vi här. Du. Och jag. Vi.

2 år senare. Med en hel massa liv och kärlek framför oss.

Älskar dig oändligt.

Första februari

Det är i dag det.

Ingen feber. Halsen känns okej.

Har ju helt glömt bort den där muggen jag la undan! Hoppas den finns kvar.

Nu är det februari. Det är det faktiskt.

Halsont

Är hemma och känner mig lite löjlig. Inte är man väl särskilt sjuk bara för att det gör ont i halsen. Man ska ju ha 40 grader och frossa - minst!

Samtidigt är det lika dumt att undervisa med trasig hals som att hoppa höjd med skadad vrist.

Typ.

Så just nu hoppas jag att den här karensdan ska räcka för att kurera mig. När det känns så här i halsen brukar ett av två scenarier inträffa

1 - Jag vaknar imorgon och är hur pigg som helst (och känner mig givetvis ännu löjligare som var hemma en dag)

2 - Jag vaknar imorgon och har feber.

Till alla barnlösa, fd barnlösa och andra kloka vänner i cyberrymden

Storken har en poäng i sin kommentar till mitt inlägg nedan. De som skulle behöva tänka till läser sällan barnlöshets-bloggar.

En gemensam insats kanske? En blogg med nåt lämpligt namn så att man får upp det om man söker på "gravid", "vänta barn", och kanske tillåmed "vett och etikett"...

De flesta bloggar jag läser (+ min egen)är ju av dagbokskaraktär och har inte som syfte att var informativa. Man kanske kunde göra nån grej där man lägger upp bra länkar + info.

Det finns ju organisationer som jobbar med dessa frågor; jag tänker mig mer en plats som folk kan råka hamna på fast de inte tänkte sig det.

Opinionsbildar-Salvia har vaknat.

Ska väl återgå till den folkbildande verksamhet jag faktiskt får betalt för...

Till dig som tror/hoppas/vet att du kan få biologiska barn

Ofrivilligt barnlösa får ibland rådet att adoptera. Och adoption är verkligen ett utmärkt alternativ om man vill ha barn!

Som verktyg för att framkalla en graviditet är dock mera tveksamt. För att inte säga: Urdumt.

Man blir inte gravid av att starta en adoptionsprocess, tro mig. Det är bara repetera sina kunskaper om blommor & bin så inser man snabbt att "adoption" inte finns med i fortplantningsprocessen. Inte hos någon djurart.

Så, om någon av dina vänner av endera skälet inte kan få barn så är det väl helt okej att fråga om de inte funderat på adoption. För det är, som sagt, en bra metod att få barn.

Det är säkert så att många som är ofrivilligt barnlösa på ett eller annat sätt funderar på adoption så det kanske man vill prata om.

Men, om din vän säger att "Nej, adoption är inte aktuellt", då är det bara att acceptera det. Jag tycker inte ens du ska fråga varför. Det går alldeles utmärkt att nöja sig med det faktum att alla barn blir till genom en graviditet och att det kanske därför är något man önskar sig. (Jepp, även adopterade barn har blivit till på sedvanligt sätt, de växer bara inte upp med sina biologiska föräldrar.)

Så, eftersom att graviditet fortfarande är det enda sättet för fortplantning får vi väl anta att det är en rätt naturlig sak att vilja vara med om. Vare sig man kan eller inte.

(Ovanstående resonemang ska inte misstas för att jag tror att alla vill föda barn, eller ens leva med barn för den delen. För det tror jag inte.)

Nåväl, det jag menar är bara att man inte behöver rota i motiven till andra människors livsval. Man får acceptera dem helt enkelt.

Tillbaka till din infertila vän. När hon/han meddelat att adoption inte är aktuellt så är det en sak du inte för glömma: MAN BLIR INTE GRAVID AV ATT STARTA EN ADOPTIONSPROCESS.

Alla du hört talas om som blev gravida efter att de påbörjat en adoptionsansökan; så här var det: DE HADE BLIVIT GRAVIDA I ALLA FALL.

Nu vet du det. Alltså behöver du aldrig säga nåt så korkat till din vän. Vilket kan vara rätt bra för er framtida vänskap.

Om nu vännen vill adoptera, ja, kanske tillåmed ska göra det. Då måste du acceptera det. Det är PRECIS LIKA KORKAT att berätta för den här vännen om Peter & Majsan som blev på smällen just som ansökan var klar. Den här vännen har nämligen börjat fantisera, drömma om och känna kärlek för det barn hon/han ska få möta genom adoptionen. En graviditet i det läget skulle innebära ett val mellan att avbryta graviditeten eller adoptionen. Ett val mellan två barn om man så vill. Så troligtvis är din blivande adoptivförälder till vän inte ett dugg intresserad av en graviditet just då.

Jo, just det! En bra grej är att inte snacka så mycket om "egna" barn eller "riktiga" föräldrar i det här läget. Träna redan nu på att säga "biologisk" om du nödvändigtvis måste poängtera det lite speciella med adoption.

En annat råd ofrivilligt barnlösa får lite nu och då är att de ska slappna av. Jag tror att teorin går ut på att man liksom ska lura sin icke-fungerande kropp så att den glömmer bort att den är trasig. Så, vips! Där hade vi en befruktning!

Av all information jag fått ta del av inom detta ämne så finns det inget som talar för att infertilitet i någon högre utsträckning är att räkna som en stress-relaterad åkomma.

Visst, stress förstör immunförsvaret och de finns samband mellan hög stress och magbesvär, hjärt- och kärlsjukdomar, till och med cancer. Så nog är det ett gott råd till människor i största allmänhet att dra ner på tempot och ta hand om sig.

Men när hjärtinfarkten eller tumören är ett faktum hjälper det liksom inte att slå sig ner med en kopp te i soffan och tänka på annat.

Det är liksom lite likadant med infertilitet; även om det skulle finnas ett samband med de bio-kemiska processerna vid stress och infertilitet så kommer inte problemet lösa sig av den drabbade rullar tummarna och skaffar sig en trevlig hobby.

Allt det här kan ju vara bra att tänka på när du pratar med någon som är ofrivilligt barnlös, tänker jag mig.

Ett annat tips är att läsa på lite om infertilitet och ofrivillig barnlöshet. Då kan man nämligen bli ett toppen-stöd för sin vän eller släkting! Så slipper man bli vansinnig när vännen försvinner ner i sin sorg och man inget begriper.

Sedan kan det vara så att just du inte alls känner nån som är ofrivilligt barnlös. Eller, du kanske inte vet att du gör det. För många av oss är det nämligen något som är rätt privat. Alla bloggar inte om det... Och om du tänker efter så är ju hela grejen med barn något som tillhör den mer intima delen av privatlivet. Särskilt "införskaffandet" av dem.

Därför kan du nu fatta ett viktigt beslut: Du ska aldrig mer fråga om folks situation på barnfronten. Lita på att de som vill berätta för dig kommer göra det ändå.

Syskon

Vi är ju som jag nämnt förut medlemmar i två organisationer. Alldeles nyss betalade jag avgiften till den vi bestämt oss för att inte anlita.

Maken tycker att det är en onödig utgift med jag ser det som en trygghetsförsäkring. OM det knasar på något sätt så finns ju den möjligheten kvar.

Dessutom. Om vi nån gång i framtiden vill ha syskon så kan det ju vara en fördel att ha köat länge i en organisation (även om syskonadoptioner ibland går snabbare har jag förstått.)

Så finns det de som säger att man inte ska planera...

Allvarligt talat...

...nu måste jag gå ifrån datorn, annars kommer den här bloggen byta utseende varannan minut.

Dessutom har jag inte ens hälsat på maken som kommit hem och börjat laga mat.

Som sagt, bloggande kan ju vara lite väl kul ibland.

Fast...

...vart tog site meter vägen?

Oj vad skoj!

En ny version av Blogger!

Få se om jag kommer låta den vara så här eller om klåfingrarna kommer ta över... Nu blev det ju så ruskigt lätt att mixtra och ändra och fixa...

Tecken?

På väg hem från jobbet bestämde jag mig för att försöka ta ett första steg mot att begripa. Här skulle köpas något till barnet!

Jag hittade en fantastiskt fin barnmugg i den lokala presentbutiken.

Det var bara det...

...att kortläsaren i butiken inte fungerade, och att...

...mitt kort inte fungerade i bankomaten.

Suck.




Jag fick lägga undan muggen så att den är kvar när tekniken fungerar igen.

Korkad?

Det finns massor av forum och sidor för föräldrar har jag upptäckt... Själv hänger jag fortfarande på Styvmorsviolen och känner mig hemma där.

För styvmamma är jag ju.

När jag kikar in i forum för adoptivföräldrar känner jag mig fortfarande som en främling. Fast där vimlar av människor som är tidigare än oss i processen så känner jag att, nä, men inte jag, inte har väl vi nåt gemensamt. Och detta trots att det är samma farhågor, känslor, tankar, funderingar som jag har.

Jag kan bara inte begripa att jag ska bli mamma. Jag fattar det fortfarande inte.

Det här fattar jag

1) Vi kommer få en lista med papper och annat vi ska samla ihop
2) Vi ska få skicka iväg alla grejerna till Etiopien
3) Vi ska få börja med samlandet i februari
4) Vi kommer få betala rätt saftiga räkningar till Organisationen
5) Vi har fått låna pengar av banken
6) Våra papper ska handläggas i 10 månader
7) Vi kommer få nåt som heter barnbesked


Det här fattar jag inte

1) Februari är den månad som börjar på torsdag nästa vecka
2) Vi kommer vänta barn i 10 månader
3) Ett barnbesked betyder att det finns ett alldeles äkta barn som väntar på oss
4) Vi kommer åka till Etiopien och hämta vårt barn


Och det här fattar jag verkligen inte

1) Det kan gå fortare än 10 månader
2) Det är vårt barn vi ska hämta


Det här kan jag inte på något sätt alls begripa överhuvudtaget

1) Ett barn ska bo hos oss
2) Som jag är mamma till
3) Som min älskade är pappa till
4) Vårt barn

Det är här nu...

Alldeles, alldeles nyss ringde de från Organisationen. Undrade om vi hade några frågor och berättade lite om hur det är att adoptera från Etiopien.

Vi ska få börja i februari och sedan får man räkna med ungefär 10 månader. Fast om det kommer en två-åring, ja då går vi före alla med lägre medgivandeålder än oss, så då kan det ju gå snabbare.

Så pratade hon på lite ditt och datt om barnen, om deras medarbetare på plats, om hur det går till när de ringer och berättar, om när man reser.

Och jag känner i hela kroppen att NU HÄNDER DET JU!

Vi SKA få barn.

10 månader. Det är ju lika länge som en i-magen-graviditet, typ.

Nån har just ringt och sagt att jag kommer blir "gravid" nån gång i februari-mars.

HALLÅ! Det är här nu!

Det måste bli ett slut på alla "om" i min skalle. Det är NÄR vi får barn som gäller.

Gulp.

Okej, så här var det...

En gång för länge sedan hängde jag en del med ett gäng komiker/skådisar. Får väl lov att kalla dem amatörer (Sorry M älskling om du läser detta - den enda sanna konstnären är du!) De drev en del klubbar med bl.a. stand up. Och i den vevan råkade jag på en och annan mer välbekant person. Så det är väl den röda tråden i mina Lassies.

Tinsel var nära, Puffan hade rätt - Sundström ska bort.

1) Jag har varit på efterfest med Gry Forsell.
Hon var kompis till en av komikerna i gänget. Nån gång var det en märklig tillställning då 9 stå-uppare uppträdde på en nation i Uppsala för en publik som bestod av ungefär lika många personer som komiker. Gaget var en back öl som det delades på efteråt. Där var jag och där var Gry Forsell.

2) Jag har haft utvecklingssamtal med Stefan Sundströms dotter.
Nix det har jag inte. Däremot har jag hängt i korridoren och försökt låta bli att se fånig ut när min idol varit på väg till möte på skolan. För nåt av hans barn har gått här. Sedan om det var en son eller dotter har jag ingen aning om då jag aldrig fick den äran att undervisa henne eller honom...

3) Jag har skakat hand med Johan Glans.
Första gångerna jag såg Johan Glans hade han precis börjat göra sig ett namn. Han var en av de som stack ut bland dem jag såg då. Så vips hade han gjort karriär och var känd i hela landet. Jag tror att jag har pratat med honom några gånger och, hm, gått igenom den sedvanliga ta-i-hand-presentera-sig-proceduren varje gång. Intressant det där med kändisar, man säger ju inte direkt "Eh, vi har setts förut" när man är en helt vanlig okändis.

4) Regina Lund har siktat på mig med en pistol.
Jepp. Men det var givetvis inget äkta vapen... Som en del av en föreställning rusade Regina Lund ut i publiken och viftade med pistolen. Hon stannade vid några stackare och vrålade. Undertecknad fick under "pistolhot" höra "Hur gammal är du? Och hur gammal vill du bli?"

5) Jag har diskuterat jämställdhet med Fredrik Lindström, Felix Herngren och Kristian Luuk.
Mitt livs enda "kändisfest"; ett födelsedagskalas med fri bar... Mitt i natta argumenterade jag livligt jämställdhet och feminism med dessa tre herrar. Har vaga minnen av en Lindström som faktiskt hade en del att tillföra, en Herngren som upptryckt mot väggen nog tyckte att han var en rätt juste snubbe ändå, samt en Luuk som lakoniskt sa "Jaha, och vems flickvän var det du sa att du var?"

Rörigt

Alltså, jag väntar ett tag med "facit" till Lassie. Det vore ju skoj med en eller annan gissning till. Dessutom är det så mycket annat i skallen på mig just nu.

Hur vanligt är det att man blir deppig när man väntar barn? Vår "graviditet" är ju snart ett faktum; vi ska få sätta ihop vår ansökan, skicka den till Etiopien och sen bara vänta så där som alla blivande föräldrar gör.

Och nu borde jag ju såklart sprudla av lycka. Kanske andas ut och känna "äntligen".

Istället är jag just nu den mest odrägliga person och partner man kan vara. Känns det som i alla fall. Jag bara skäller och gråter och får ångest och vill ingenting. Allt är bara fel, fel, fel och inget duger. Allra minst jag.

Min yngsta styvdotter är en alldeles underbar liten person som pratar om barnet och om alla saker vi måste köpa, och är så konkret och förväntansfull och så där som jag önskar att jag vore.

Men hela jag är ett enda stort HJÄP DET ÄR PÅ RIKTIGT NU. Och hur ska det gå? Och tänk om man inte knyter an till varandra? Och tänk om kärleken inte håller? Och tänk om vårt barn blir mobbat? Misshandlat? Utsatt för rasism? Knark, tonårsfylla, sexuella övergrep, misslyckas i skolan, inga vänner, depressioner...

Och tänk om, gud förbjude, barnet känner att storasystrarna som är biologisk släkt med pappan på något sätt skulle vara lite mer familj...

HJÄÄÄÄLP! Kan jag få låna själ av nån annan, min är för full med känslor.

Lassie, lassie liten...

Kan inte låta bli att anta utmaningen från Tinselflickan. Nu har jag ju inga internationella "jag mötte Lassie"-upplevelser att komma med, men, men...

En av nedanstående händelser har alltså inte förgyllt min tillvaro.


1) Jag har varit på efterfest med Gry Forsell.

2) Jag har haft utvecklingssamtal med Stefan Sundströms dotter.

3) Jag har skakat hand med Johan Glans.

4) Regina Lund har siktat på mig med en pistol.

5) Jag har diskuterat jämställdhet med Fredrik Lindström, Felix Herngren och Kristian Luuk.


Jepp. Fritt att gissa.

Dagens nyheter

Idag har DN en artikel om adoption. Adoptionsköerna blir längre; orsaken ska vara att det blivit bättre förhållanden i "givarländerna".

Enkelt utbud/efterfrågan-resonemang alltså. Alldeles oavsett att jag vet att det är mer komplexa samband än så, så känns det.

Långa köer innebär lång väntan för alla som längtar efter att få möta sitt barn.

Det som får mig att studsa till är dock:

"I den långa högkonjunkturen har fler råd att skaffa barn, och många väntar med att skaffa barn, vilket leder till ökad ofrivillig barnlöshet."

Allvarligt talat, när blev denna förklaring till ofrivillig barnlöshet en så vedertagen sanning att en DN-journalist kan använda den utan vidare problematisering?

Tesen är alltså att "efterfrågan" på internationell adoption ökat för att den ofrivilliga barnlösheten ökat - för att man väntar med att skaffa barn.

OK. Vi börjar med att ställa oss frågan: Har den ofrivilliga barnlösheten ökat?

Är detta ett faktum eller bara en "sanning" som upprepats tillräckligt många gånger för att vi ska börja tro på den? Jag har inte svaret, men jag ställer mig som sagt frågande till detta. Kan det inte lika gärna vara så att det är mindre tabu att ta upp problemet - att fler är öppna om sin barnlöshet, vilket gör att det verkar som att det är fler som är barnlösa nu. (Detta kan jämföras med uttalanden om att det verkar som att det är "poppis" att vara homosexuell i och med att det är mer accepterat idag. En föreställning om att homosexualiteten ökat som jag hört vid ett flertal tillfällen.)

Min nästa fundering: Är det faktum att adoptivföräldrar många gånger är "äldre" (vilket i dessa sammanhang verkar betyda över 30) ett bevis på att de väntat med att skaffa barn?

Det kan inte vara så att om man försökt på egen hand i några år, gått igenom utredningar, försök med assisterad befruktning, hemutredning, adoptionsprocess... ja, då är det inte så konstigt att man är några år över 25 när man väl träffar sitt barn?

Att dra slutsatser kring folks ev. väntan med att skaffa barn med utgångspunkt från adoptivföräldrars ålder borde ur ett vetenskapligt perspektiv ses som ganska tveksamt.

Ytterligare en undring: När man räknar ut genomsnittsålder på förstföderskor finns då även de som fött barn efter t. ex. IVF med?

I så fall blir nämligen även den statistiken lite svår att använda om man ska hitta belägg för att vi "väntar" med att skaffa barn. Innan man kunde få hjälp med assisterad befruktning kunde dessa par aldrig få barn, de fanns aldrig med i denna statistik. Idag bör det finnas par som, efter alla år de tar från dem första göra-hemma-försöken tills de väl fick sitt barn, kan räknas till kategorin "äldre". Alltså är det väl rimligt att anta att det finns IVF-mammor som drar upp genomsnittsåldern?

Min sista reflexion: De som faktiskt har väntat med att skaffa barn tills de var "äldre" och som inte haft några problem - hur många är de?

Vi vet ju redan att det inte är så att alla som är ofrivilligt barnlösa har problem med fertiliteten p.g.a ålder. Då vore det givetvis intressant att få veta huruvida alla som är "äldre" haft problem med att få barn. Om det är så, ja då vet vi ju att "väntan" leder till ofrivillig barnlöshet/svårighet att skaffa barn (vilket ju påstås i dagens DN.)

Vi vet dock fortfarande inte huruvida de som var "äldre" när de fick barn faktiskt hade väntat eller inte. (För mig krävs ett medvetet, frivilligt, val för att man ska kunna påstå att någon "väntat med att skaffa barn".)

Och om det istället visar sig att en majoritet av de som får barn efter 30 faktiskt inte haft några problem (d.v.s. de blev gravida inom ett år efter att de började försöka) - då bör vi ställa oss frågan om inte hela "vänta" - tesen helt enkelt är

bull shit.

Jag har inte svaren. Men jag tycker att det är viktigt att vi ställer frågorna.



Ja, jag vet att fertiliteten försämras i och med ökad ålder. Det jag motsätter mig är det slentrianmässiga påståendet att ofrivillig barnlöshet har med människors "val" att skjuta upp barnalstrandet att göra.

Februari

Vi kommer få påbörja vår ansökan i februari.

Det är faktiskt före april det.

Up to date

Jag tycker själv att det är roligare med bloggar som uppdateras hyfsat ofta. Ändå har jag själv svårt att komma på saker att skriva om just nu.

Det kan hänga ihop med att jag har nån slags idé om att hålla mig till ämnet.

I så fall skulle en dagliga uppdatering innebära inlägg i stil med:

"Inget nytt idag."

"Heller."

Så nu försöker jag komma på vad annat jag kan roa mig med att formulera tankarna kring. För bara så där dagboksaktigt känns inte som min grej.

Kanske ska återuppta mina poetiska skriverier igen?

Tål att tänkas på.

Eller låta inlägg som detta symboliskt bekräfta hur det står till på adoptionsfronten.

Har inget hänt babblar jag på om

ingenting.

Bättre förr?

Vissa dagar längtar jag väldigt mycket tillbaka till tiden innan leukemin. När jag var 20 och nåt år till och hade min lägenhet och katten och då längtan efter familj och barn var långt, långt borta.

Jag var inte lycklig varje dag då heller, men hela långa, härliga livet låg liksom framför en och bara väntade. På mig.

I år fyller jag 33 och är väl inte direkt lastgammal, men enligt vissa på tok för sent ute för att planera för mitt första barn.

Oj, oj, oj, infertilitet kommer bli ett sådant enormt samhällsproblem för att vi kvinnor minsann väntar och ska göra karriär och skjuter upp saker i all evinnerlighet.

Eller?

Om jag någon gång varit fertil så slutade jag med det när jag fyllt 24. Vet inte när jag skulle planerat in barn innan dess? Det måste väl vara okej att vilja gå klart gymnasiet? Och så knasigt tänkt var det väl inte att börja en högskoleutbildning vid 19 års ålder? Om inte den där förbaskade cancern kommit ivägen hade jag varit färdigutbildad vid 24 års ålder.

Redo att bilda familj.

Återstår då bara att det är lite lättare att bli med barn om man är två om det. Och som det skilsmässobarn jag är har jag nån slags föreställning om att man åtminstone kan försöka få barn med rätt person. Om det nu finns nån sån.

Suck. Jag skulle givetvis inte ha njutit av studietiden med te-kvällar, partynätter, gos med katten och lusten att upptäcka. All den ångest jag kunde känna inför livet och världen borde jag givetvis ha stoppat undan någonstans.

Och det där med att äta p-piller och använda kondom när man ramlat hem med nån snubbe vid fem-tiden på morgonen skulle jag givetvis skitit i.

Jag är inte helt säker på att min närmaste omgivning eller samhällets moralister och förstå-sig-påare skulle ha jublat nämnvärt mycket om jag blivit en 20-årig, ensamstående, mamma till ett barn vars far gick under namnet "randiga tröjan" eller liknande.

Men om man lyssnar på vissa idag kan nästan tro att det är så man borde ha gjort.

Som sagt, vissa dagar längtar jag väldigt mycket till tiden innan.

Utmanad

Till min förvåning hittade jag en utmaning på Jamis blogg. Jag brukar ju aldrig bli utmanad så där!

Svaret finns i inlägget nedan.

Jag bloggar alltså finns jag...

1. Hur länge har du bloggat?
April 2006.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Jag hade nog precis upptäckt fenomenet. Läste Tinselflickan dagligen och de sidor hon länkar till.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Det måste ju bli Tinselflickan.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
På ett sätt gillar jag de första inläggen mer; då tänkte jag mer på formen.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
Hm. Hur många finns på Tinselflickans (börjar jag bli tjatig?) barnlösa-bloggar lista? De läser jag väl åtminstone varannan dag.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t.ex. teknikbloggar, modebloggar politiska bloggar)?
100% dagbok. Nästa bara bloggar som på ett eller annat sätt handlar om barnlöshet. Utom Piri och Citronanka.

7. Nämn en bloggare (obs! Länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Bloggaren eller bloggen? Inget dyker upp i skallen direkt.

8. Nämn en bloggare (obs! Länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Väldigt lik? De flesta jag läser tar ju upp samma ämnen som jag på ett eller annat sätt. Storkenflyger och Applecore har en ton som jag känner igen mig i. Detsamma gäller för Mamma Wannabe, Piri, Kattmamman och Citronanka. (Försöker låta bli att skriva Tinselflickan…)

Fast jag vete tusan om vi är så lika egentligen.

(Och jag kan uppenbarligen inte räkna till ett…)

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Min man tyckte nog att det var rätt skumt först, men det har gått över. Det är så få av mina nära som vet att jag bloggar (eller som jag vet att de vet…) så jag har valt att inte tar reda på vad det tycker.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Både och tror jag. De känner igen de jag tycker och känner, men det blir lite mer inre monolog när jag skriver än när jag pratar. Fast de jag känner är rätt vana att läsa det jag skriver så jag borde vara mig rätt lik för dem.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Den är ju superprivat egentligen. Men jag lämnar inte ut namn. Sedan försöker jag hålla mig så strikt som möjligt till ämnet. Det finns en massa saker jag funderar över som jag inte skriver; det räcker liksom att lämna ut en grej.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Det kan jag ju inte göra ju; då har jag ju bloggat om det!

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
I liten utsträckning. Jag hade lika gärna kunnat skriva en vanlig dagbok. Att det blev blogg beror på att någon önskade att jag skulle blogga om adoptionen. Jag tror inte att jag riktigt fattat att det faktiskt finns riktiga människor som sitter vid någon dator nånstans och läser det jag skriver.

Ska inte förneka att det är kul att man har en ”publik”; fast jag tänker nog mer på det som att man ”träffas” och tar del av varandras berättelser.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Förutsatt att personen är den hon/han utger sig för att vara.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara eller blev du förvånad?
Nej.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Nej. Eller jo, jag gillar inte riktigt de kontakter som knyts mellan deprimerade ungdomar via nätet. Grupper där man skapar och förstärker varandras ångest utan möjlighet att få hjälp känns inte bra.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta
Nej. Har kanske blivit missförstådd nån gång, men jag minns inte när.

18. Har du själv skrivit saker som du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Kanske någon kommentar som inte uppfattades som det var tänkt.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Att det är lite för roligt.

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Ingen aning. Jag kommer skriva, i någon form, det har jag alltid gjort.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Bloggar är väl en del av en kultur som är ganska ny? Det kanske inte påverkar finkulturen men väl människors sätt att kommunicera och mötas.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Att jag fått samla tankarna kring det viktigaste i mitt liv just nu.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag har förstått att jag inte är ensam.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten:
De som känner sig manade. Citronanka!

Zonterapi

Fick ett besök hos zonterapeut i julklapp av maken. Har länge velat pröva för alldeles oavsett om det funkar eller inte så har jag ofta ont i fötterna. Och älskar när någon klämmer på dem.

Jag var där i tisdags.

De kändes extra mycket på de punkter där jag brukar ha ont; nacke, skuldror...

Det kändes väldans på zonen som är mina äggstockar. Och om jag förstått teorin rätt så ska det kännas där det är något knas. Något mer trasigt i min kropp än mina äggstockar finns väl knappast. (Å andra sidan finns zonen i hälarna och med tanke på min förmåga att banka i hälarna när jag går så kanske det inte är så konstigt att det gör ont där.)

Nåväl, jag blev riktigt, riktigt avslappnad så det var verkligen värt det oavsett vilken effekt det får.

Att jag idag känner att det nog ligger något i det där med zonterapi beror inte främst på att jag fick huvudvärk och blev trött och allt det där terapeuten "varnade" för.

Den zon som kändes allra mest var just - fötterna...

Stålar

Det kostar pengar att adoptera. Så är det bara. Och självklart är man villig att hosta upp med rätt mycket för att få träffa sitt barn.

Men det känns ju aningen skumt att sitta och vänta på att banken ska räkna klart för att se om man kan låna på huset. OK att banken kan bestämma om man får köpa kåk eller inte, men att de ska avgöra om vi kan få ungar...

Fast vi har ju ett hus att belåna. Det är ju inte alla som har det.

Lätt att glömma bort att man har det rätt väl förspänt.

Vänta, vänta, vänta

Januari eller april.

Det skiljer 4 månader.

Jag kommer bli vänta-expert.

Påminnelse till mig själv

När du får barn Salvia, minns detta:

Skriv aldrig "Vi som är småbarnsföräldrar..." på dina inbjudningskort.

Säg aldrig "skaffa barn".

Säg aldrig att du inte längre orkar bry dig om hur du ser ut till någon som inte har barn. (Minns alla gånger du själv tänkt "Jaha, så jag är inte bara barnlös, jag är ytlig också.")

Beklaga dig bara över sömnlösa nätter, kolik och brist på tid för tvåsamhet för dem som också har barn.

Håll hjärtat öppet så att du kan glädjas med dem som är lyckliga och sörja med dem som fortfarande saknar.

Säg för sjutton aldrig att du vet hur det känns.

2007

2006 var året då jag på allvar fattade att man faktiskt kan lära känna intressanta människor på nätet.

2006 gifte jag mig med min älskade.

2006 blev vi officiellt godkända som adoptivföräldrar.

---

2007 tänkte jag satsa på att lära känna fler intressanta människor. Kanske till och med I Verkliga Livet.

2007 tänkte jag fortsätta vara gift. Och att älska.

2007 tror jag att jag på allvar kommer förstå att vi håller på att bli föräldrar.

---

Sorg eller glädje.

Eller både och.

Välkomnar 2007.

Nyårsutmaning

Tinselflickan utmanar dem som känner sig kallade att lista 5 saker man önskar sig ska hända under 2007.

Så detta önskar jag:

1. Att vi får iväg våra papper till Etiopien före april.

2. Att vi får BarnBesked redan 2007.

3. Att alla som längtar efter barn ska få bli föräldrar.

4. Att vi vinner på vår lottorad.

5. Och så några småsaker som att jämställdhet mellan kvinnor och män ska råda, att samhällsklyftorna minskar och att allt världselände bara upphör. På nyårsdan.

Vad önskar ni er?

I adoptionsvärlden...

...lär man sig snabbt att alltid tänka i de längsta tidsperioderna:

Skickar ansökan i april + handläggningstid i 12 månader = BarnBesked i april 2008 + ytterligare handläggning i 2 månader =

Vi träffar vårt barn i juni 2008.


Men när hjärtat ska känna efter så blir det givetvis kortast möjliga:

Skickar ansökan i januari + handläggningstid i 7 månader = BarnBesked i juli 2007 + ytterligare handläggning i 1 månad =

Vi träffar vårt barn i augusti 2007.


Hjärnan kämpar just nu febrilt med att hindra hjärtat från att ta över för då hamnar vi här:

Tänk om vi får åka redan i sommar? Fast var det inte något sommaruppehåll i Etiopien? Nåja, sensommar-höst är ju inte så illa det heller. Och tänk om vi firar nästa jul hemma i huset med vår alldeles egna lilla son eller dotter. Och kan man verkligen börja söka andra jobb om man kanske ska vara föräldraledig om mindre än ett år. Eller? Äsch. Och vem har sagt att jag skulle bli en så bra mamma egentligen. Hur ska jag göra om jag får annandagsångest nästa år för inte kan man väl ligga under en filt och gömma sig för världen en hel dag om man har barn, fast då kanske man ändå har fått nog av sig själv och bryr sig mer om det där barnet ändå. Och hur tusan ska det bli med boendet och var ska alla barnen bo? Och hur gammal kommer ho/an vara? Och varför vill man ha barn överhuvudtaget? Och hjälp, jag längtar så jag håller på att spricka. Det blir förmodligen ändå inte nästa år, det dröjer säkert så många år att vi glömmer bort att det var ett barn vi ville ha. Och jag kommer bara inte stå ut att vänta ändå till sommaren 2008 för det känns som att jag väntat hela mitt liv, eller nåja, halva då. Om ett år kanske jag inte har tid att sitta och knattra in inre monolger på en blogg. Då kanske man är mamma. HJÄLP. Jag vill, jag vill, jag vill.

Och så vidare...

Etiopien

Vi har hela tiden sagt att landet får välja oss.

Min man pratade med Organisationen idag. Som det ser ut nu kan vi skicka en ansökan till Etiopien tidigast jan/feb och senast mar/apr.

I Thailands-kön står vi längre bak.

Det känns som att det är dags att börja läsa på om Etiopien...

Reklam

Jag och maken fick en underbar julklapp av styvdöttrarna. Vill bara rekommendera den till dig som ska adoptera eller som känner någon som ska det.

När du kom till oss av Ulrika Bokstad och Tina Landgren (Eriksson & Lindgren).

Det är en "min-första-bok" för adoptivfamiljer. Jag tycker att den är helt fantastisk. Bilderna är underbara och alla fylleri-grejer är anpassade till oss vars barn växer i hjärtat och inte i magen.

Det känns såklart superläskigt att äga en redan nu. Samtidigt fantastiskt.

Köp den.

Dan före dan...

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR

till alla vänner i sajberrymden!

Neger

Brukar vara ganska bra på att ta diskussioner med eleverna. Om blattar, bögar och andra hemskheter.

Tricket är att kunna bena ut och nyansera samtidigt som man respekterar ungdomarnas erfarenheter och känslor.

Men så idag hände något. Plötsligt insåg jag att mitt barn skulle kunna vara en av dem som tvingas höra sina klasskamrater uttrycka sig slarvigt, rasistiskt, onyanserat, taskigt, kalla det vad du vill.

Då gjorde det så ont i hjärtat att jag tittade på dem och sa att jag blir faktiskt ledsen när du säger så.

Sedan var lärarjaget tillbaka i diskussionen en stund, men så sa jag det:

"Jag kanske kommer ha ett barn som är 'neger' om ett år".

Jag vet inte om de hörde.

Julmusten var slut och vi skulle snart till konserten i aulan. Dessutom brände tårarna bakom ögonlocken och jag kände mig inte redo för att visa så mycket känslor då och där.

Det var kallt i aulan, men det var inte bara därför jag skakade under konserten.

På adoptionsfronten intet nytt

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om just nu. Vi är ju inne i ännu en vänta-period. Den här gången kommer den sträcka sig till mars om vi har otur.

Men månaderna går rätt fort inser man.

Styvdöttrarna sa igår att de längtar tills vi ska adoptera.

Själv vågar jag inte riktigt längta just nu.

Såg en fin bok på akademibokhandeln; en "Min första bok" för adoptivbarn.

Vågade inte köpa den.

Än.

Uppåneråframåtillbaka

I fredags och söndags kände jag mig så glad över Etiopien/Thailand-beslutet.

I lördags kändes jag mig frustrerad och arg över barnlösheten.

Igår var det helt OK.

Idag är det bara oro, oro, oro. Läser på om lite allt möjligt och tolkar det mesta negativt.

Kötider och väntetider kommer öka.

Regler kommer ändras.

Allt kommer gå åt fanders.

Vill ha fredagskänslan igen.

Kina

Om vi plötsligt får för oss att det är Kina som är intressant så måste vi skicka ansökan senast i april.

Kina har annonserat att man ska ändra reglerna och enligt de rykten som florerar kommer vi inte längre kunna möta kraven.

Jul

Det är ju tamejtusan jul snart. Hur gick det till? Det har ju varit höst i evigheters evigheter, hur kan det dyka upp en jul nu?

Eftersom att vi har tre föräldrapar och två barn (som ju har ännu en familj) att ta hänsyn till har vi bestämt att när vi väl fått vårt gemensamma barn ska vi strunta i alla och fira jul hemma.

Jag har hela tiden tänkt att hoppas, hoppas, hoppas julen 2008 blir den första vi firar i vårt hus.

Så finns plötsligt en möjlighet att det blir redan julen 2007. Jag vet inte hur sannolikt det är.

Men det finns faktiskt en liten möjlighet.

Om väntan

På något sätt är det lite lustigt att jag som senaste veckorna tjatat om att "Jag är så trött på att bara vänta, vänta, vänta", plötsligt med självklarhet kläcker ur mig:

"Men jahapp, då ställer vi oss i kö då."

En del av det handlar om att kötid + handläggningstid = kortare tid än om vi gått på ursprungstanken Kina.

Som det ser ut idag. Adoptionsvärlden är föränderlig.

Sedan var det något som föll lite grann på plats i mig när vi fick brevet från Organisation 2.

Thaliand

eller

Etiopien

Jomenvisst. Ja tack.

Nåt slags beslut

Okej. Eftersom att det är väntetid till både Thailand och Etiopien; och eftersom man får köa till båda två så gör vi det.

Skickar in svarslappen och säger att vi vill adoptera från Thailand eller Etiopien. Sen får vi se vilken kö som är kortast.

Det finns fördelar med båda länderna och vilket det blir känns känslomässigt lika oväsentligt som huruvida barnet blir en pojke eller flicka.

Styvdöttrarna har i många år haft fadderbarn i dessa länder så det kanske finns någon mening med det hela.

Om man nu vill tro på sånt. Och det vill jag gärna göra just nu.

Organisation 2

Okej. Nu har vi fått info från nästa organisation.

Thailand och Etiopien har tillkommit.

Det är viss väntetid för att få skicka ansökan till båda. De har dock kortast handläggningstid av alla länder vi passar för när ansökan väl är framme.

Så nu ska man bara bestämma sig då.

Och det blir ju en baggis...

...eller inte...

Suck

Varför kan de inte bara ringa?

Just nu känner jag för att välja Organisation 1 bara för att Organisation 2 är så sega. Vi har fått ett brev om att de ska höra av sig "så snart som möjligt", men vad betyder det?

Men samtidigt känns det som att man vill vänta in Organisation 2 ändå. Vem vet, det kanske finns nåt litet (eller stort) land nånstans som vi kan passa för som har liiiite kortare väntetider.

Annars har jag kommit på mig själv med att tänka mer Indien än Kina. Utan någon som helst vettig anledning.

Nä nu

tycker jag att den andra organisationen kan höra av sig så att vi får veta vad vi har att fundera över.

Jag är less på att göra ingenting. Jag vill fundera, välja, samla papper och skicka iväg ansökan.

Förresten vet jag inte varför jag varit så hemlig om länder. Kanske för att vi hela tiden tänkt att det bara är Kina som vill ha oss. Är fortfarande förvånad över att vi överhuvudtaget har flera alternativ.

Den första organisationen tror att vi passar för deras kontakter i:

Kina
Vietnam
Indien
Colombia

Men, som sagt, nu vill jag veta om listan ser likadan ut hos organisation 2 så att vi kan våndas på riktigt.

Valprocessen börjar...

En av "våra" organisationer har hört av sig. För övrigt den organisation jag skulle välja om jag bara gick på snabbhet och trevligt bemötande.

Det är fyra länder som skulle kunna funka, varav Vietnam går bort direkt på grund av ändrade köregler.

Två av länderna bad jag om mer information om (helt utan att kolla med maken först insåg jag just.)

Så är det en till organisation att vänta in.

Sedan är det bara att börja ta ställning till väntetider, kostnader, barnens förutsättningar, ens egna känslor kring än det ena än det andra...

Kan inte någon bara bestämma åt mig?

Vissa dagar

känns det ursegt att det kan ta två år till innan vi får barn.

Halva barn

Pratade med styvdottern om att adoptera fler barn. Sa att jag såklart skulle vilja ha fler barn än ett men att man får ta en sak i taget och allt sånt.

"Tänk om 10 år då kanske ni har två barn."

"Ja, fast din pappa skulle ju ha fyra i så fall."

"Hm. Och du skulle ha... två... Två, och två halva!"

Jag har sagt det förr; man får ta emot kärlek där den kommer.

Eld

Det är märkligt hur man plötsligt har börjat resonera i nya banor.

Maken igår:

"Vi måste skaffa något slags skydd att ställa framför öppna spisen när vi får en parvel som far omkring här. Luckan är jättehet."

Och golvljusstakarna. De är ju inga lämpliga leksaker.

Tack

Jag har alltid varit usel på det där med att tacka.

Men tack alla. För att ni läser. För att ni skriver.

För att man slipper känna sig ensam.

Brev

Idag fick vi ett brev från den ena organisationen. De lovar att läsa igenom utredningen så snart som möjligt. Inom 14 dagar ska de återkomma med besked om de kan förmedla en adoption åt oss.

Att berätta

Igår berättade jag för en kollega att vi ska adoptera. En av de sista jag någonsin trodde att jag skulle säga något till.

Då jag sovit dåligt natten till igår hade jag sökt upp kollegan för att fråga hur nödvändig min närvaro var på eftermiddagens konferens. Fick höra hur blek och trött jag såg ut. Eh, sa jag inte precis att jag sovit dåligt? Ja, ja...

Vi möttes senare i en korridor. Kollegan log då finurligt och frågade om jag "var med bebis".

"Nej, njae, fast... Alltså jag är inte gravid. Och jag kommer aldrig bli det heller."

Ni vet hur folks ansikte liksom kan ramla ner när de får ett svar de inte förväntar sig. Och när de inte vet vad de ska säga.

Tyckte nästan lite synd om kollegan som stod där och funderade på hur man bäst beklagar sorgen. Så då sa jag det. Att man kan få barn på andra sätt.

"Ni funderar på det alltså?"

"Nej. Vi har redan börjat. Vi har precis blivit godkända. Så på sätt och vis hade du ju rätt."



Sen vete tusan om det går att förklara min trötta blekhet med att vi ska adoptera, men det är ju en annan femma.

8 frimärken

4 på varje kuvert.

Ett brev till varje organisation.

Postat och klart.

MEDGIVANDE!

Nu har vi det! Allt är klart! Vi får ta emot ett barn för internationell adoption!

Imorgon ska jag kopiera alla papprena och skicka till våra organisationer. Om 2-3 veckor hoppas jag att vi har valt organisation och land.

Sedan ska vi in i nästa pappersdjungel för att, kanske redan i januari, få iväg vår ansökan.

Jag ska bli mamma! Jag ska verkligen bli förälder!

Min älskade make ska bli pappa igen.

Mina styvdöttrar ska få ett syskon.

Mamma ska bli mormor.

Det kommer bli en morfar, en styvmorfar, en styvmormor, en farmor, en farfar, en moster och tre morbröder!



Visst, mycket kan hända på vägen men just nu är tveksamheten så här liten:

Det kanske inte blir något ändå...



Känslan så här:

VI SKA FÅ BARN!

Idag

Vår hemutredare ringde imorse. Mellan 16.30 och 17 idag ska vi åka och hämta våra papper.

Vårt medgivande!

Skrämselhicka

Drömde att vi fick ett tjockt brev från kommunen.

Där fanns nämndens beslut.

Vi hade inte fått något medgivande. P.g.a. min tidigare sjukdom skulle ärendets utredas ytterligare.

Det var skönt att vakna.

Flytta bloggen?

Eh. Blogger verkar vara väldigt angelägna om att jag ska flytta min blogg till den nya beta-versionen.

I ärlighetens namn så är jag inte hundra på hur den här versionen funkar.

Ni som har koll/har flyttat. Är det krångligt? Vad måste jag tänka på?

En liten hake

Med svenska mått mätt är jag en frisk person. Om man inte får återfall under de fem kontrollåren räknas man som botad från cancern.

Att min läkare anser att jag är botad har jag till och med papper på!

Men så är det ju det där med att det faktiskt inte finns lika bra cancervård i alla länder. Det kan ju vara så att det med andra ögon inte alls är lika självklart att jag räknas som frisk.

Har jag fått för mig.

Och det påverkar ju våra möjligheter i adoptionsvärlden.

Nya möjligheter?

Igår hittade jag ett nytt land på ACs hemsida som vi kanske skulle passa för. Tid från ansökan till resebesked. 2-6 månader.

Fast eftersom det låter alldeles för bra för att vara sant så är det säkert nåt som inte stämmer...

Idag är det för övrigt en vecka sedan nämndmötet så nu borde protokollet vara justerat.

Att vara önskad

Hur tusan man som adoptivförälder förhåller sig till att ens barn kanske inte alls var önskad av sina biologiska föräldrar - det får framtiden utvisa.

A pro pos föregående inlägg.

Spermadonation

Jag vet inte varför jag tänkt på det egentligen. Det är ju så långt ifrån aktuellt det kan bli för min del.

Tror att det var när storkenflyger skrev om någon vän som tyckte att hon som ensamstående borde satsa på adoption istället. Eller så kanske det var för att hon (och säkert alla kvinnor i hennes situation) fått höra att "Varför inte bra ragga upp någon på krogen?"

I vilket fall: Jag tycker att det är en superbra idé om man vill ha barn som ensamstående. Lika bra som adoption. Oändligt mycket bättre än ett krogragg.

Jag tänker mig att när ens barn växer upp och undrar över sin pappa så kan storken och alla andra donationsmammor ärligt säga att:

"Din pappa vill att du ska finnas."

Sedan måste man säkert diskutera hela ensamstående-prylen och varför man inte "är som alla andra" ändå. Men det får ju varenda en göra som inte lever i kärnfamilj.

Men med tanke på hur viktigt det är för oss människor att känna att att vi är önskade och älskade så skulle jag i alla fall tycka att det var skönt att veta att ens barns existens var önskad av båda föräldrarna.

IKEA

I helgen inhandlades julklappar på det stora möbelvaruhuset.

Jag räknade till 5 flickor som såg ut så som jag föreställer mig att vårt barn kommer se ut om det blir en tjej.

Med föräldrar lika gråbleka som jag.

Så där stod jag och stirrade och kände någon slags samhörighet fast jag ju inte har en aning om vilka de där människorna var.

Karriär

Jag längtar så väldans tills vi fått iväg de där förbaskade papprena till vilket land det nu blir.

Bara jag snart får den stora förmånen att få säga de magiska orden "Vi väntar barn" så kan jag vänta i tusen dagar till känns det som.

Just nu har jag så mycket roliga saker att göra att tiden nog kommer gå fort. Förra veckan höll jag två seminarium på en stor kompetenssatsning för pedagoger. Jag pratade om ett genusprojekt jag och en kollega gjorde förra hösten.

Jag - "konsult"! Har fått träna mig på att ha is i magen och våga ta betalt för det jag gör och visa framfötterna och allt sådant.

Känner mig längre, tyngre och mer rak i ryggen!

Dessutom har jag en kurs för blivande lärare. På högskolan. Förvisso ett timvik, men ändå.

Ibland känner man sig rätt tuff.

Det var igår

Min man kunde inte hålla sig från att ringa hemutredaren. Hon visste inte vad som sagts på mötet med hade sagt att det inte fanns något att oroa sig för.

Det finns inget skäl att tro att inte nämnden går på utredarnas linje.

Hon ska skicka papprena till oss nästa vecka när protokollet är justerat.

Mötet

Saken är den att det nog var idag som socialnämnden hade mötet med stort M.

Maken ville ringa kommunen och höra hur det gick. Själv vågar jag inte tänka på det. Är rädd att den där ångesten ska komma tillbaka.

Så jag låtsas att jag tror att utredaren skrev fel datum på lappen och att det är sammanträde först i december.

Nästa vecka hoppas jag därför bli glatt överraskad när jag hittar vårt medgivande i brevlådan.

Att välja

Läste Tinselflickans senaste inlägg och började fundera. Över allt man måste ta ställning till som ofrivilligt barnlös.

Ska man försöka ändå?

Vilken väg ska man välja?

Om kroppen funkar så kan man ju bara tuta och köra. Och ingen kommer ifrågasätta att man valde att skaffa hemmagjorda barn.

Ingen kommer undra varför man spenderar sin tid, sina pengar och sin energi på ett barn-projekt.

För det är ju naturligtvis naturligt.

När jag fick veta att cytostatikan med största sannolikhet skulle göra mig infertil var äggdonation inte tillåtet i Sverige. Alternativen var betala själv i Finland eller att adoptera.

Inget av alternativen lockade mig då. Just då kändes det som att jag hellre skulle leva utan barn. Jag funderade mycket på hur man kan leva med barn utan att ha egna. Syskonbarn, kusinbarn, kompisbarn.

Efter något år kom förslaget om att tillåta äggdonation, de flesta remissinstanser var för och det verkade som att det skulle gå igenom.

Då kändes det som ett alternativ för mig.

Så träffade jag Kärleken. Vi vill ha barn tillsammans. Helst nyss.

Donation eller adoption?

Beslutet var mer pragmatiskt än känslomässigt. Det var "kanske" mot med "största sannolikhet".

Det verkar vara lite skämmigt att inte vilja adoptera. "Det finns ju så många barn som behöver föräldrar." Som att ens barnlängtan inte räknas om man inte kan tänka sig adoption.

Varför ska just ofrivilligt barnlösa agera världssamvete? (Och varför är det ofta frivilliga föräldrar och alldeles fertila människor som talar om hur andra ska känna?)

En del i mig valde adoption av ideologiska skäl. Inte för att jag vill rädda världen utan för att det känns rätt att jag som behöver ett barn ska få möta ett barn som behöver föräldrar.

Därmed inte sagt att jag inte valt den "vanliga" vägen om det varit möjligt. Självklart hade jag det.

Men nu blev inte mitt liv så.

Det blev på ett annat sätt. Men det är fortfarande mitt liv och jag går den väg som passar mig.

Det önskar jag att alla fick göra.

Utan dåligt samvete.

Ryssland

Jag har varit i St Petersburg på semester. Förutom avgaslukten och bullret från trafiken är det en annan sak som slår en:

Det finns inga barn.

Eller jo, på vårt hotell drällde det av något som verkade vara skolelever på klassresa och i två-timmarskön till Vinterpalatset var det flera grupper med tonåringar.

Men på gatorna och i tunnelbanan tror jag att jag räknade till 5 barn på fyra dagar. Och då pratar vi om en stad med 4,6 miljoner invånare.

Jag tycker inte att jag kan ta ett steg i stan jag bor i utan att stöta på ungar överallt. Men där var det liksom bara så... ...barntomt.

Skumt.

Det går undan?

Om det inte står fel på det senaste pappret vi fick från kommunen så är nämndmötet redan nästa vecka.

En kul grej

Vore att under en vecka eller så testa att vända på alla dumma kommentarer man hört. Bara för att se hur folk reagerar.

"Det kan ju inte du förstå som har barn."
"Om man bara slappnar av så är det mycket lättare att få adoptera."
"Man förstår nog inte riktigt meningen med livet om man är förälder."

Mammaklubben

En del av barnlösheten är känslan av utanförskap. Att det liksom finns någon slags hemlig klubb som man inte får vara med i. Sanningar man aldrig kommer begripa. Ritualer man aldrig kommer få genomföra.

Lite av den känslan släpper när man känner att man faktiskt kommer få bli förälder.

Fast inte helt.

Jag kommer aldrig kunna prata ägglossning, beräknad förlossning, profylax, foglossning, havandeskapsförgiftning, amning, 1:a veckan, 2:a veckan, 34:e veckan, ultraljud... Eller för all del: hormoner och gröt i huvudet...

Inte för att alla gravidetsprylar låter speciellt kul, men ändå. Det kan bli lite frimurarorden över gravida kvinnor ibland.

Å andra sidan har de inte varit med om föräldrautbildning, hemutredning, medgivande, ansökan till utlandet, barnbesked, hämtresa...

Jag gillar bäst dem där mammorna som säger att det inte är någon skillnad. Att alla får vara med i klubben oavsett hur de hamnade i föräldraskapet.

Men det är ju faktiskt inte alla mammor som tycker det.

Dumma dom.

Jobb, jobb, jobb

På sätt och vis är det rätt skönt att ha mycket att göra. Längtanskänslorna är inte sådär direkt under huden just nu. Det är så mycket annat som ska hinnas, måstas, göras.

Nu vet vi ju att inget kommer hända förrän efter nämndens möte i december. Lika bra att tänka på annat.

Har känt mig rätt mycket som en mamma senaste tiden.

Styvmamma.

Bonusmamma, plastmamma, extramamma...

Det är inte så dumt det heller.

Och så har jag ju 81 ungar på jobbet också.

Jobb, jobb, jobb.

Inte så tokigt ändå.

Spännande post

Igår fick vi hemutredningen i brevlådan. Det första utkastet om man så vill.

Vi har nu möjlighet att kommentera, föreslå ändringar och göra tillägg.

Det är ett och annat faktafel och någon formulering som är knepig. Men i stort sett är jag imponerad av hur väl man lyckats fånga vår berättelse.

Vi framstår förvisso som de där obehagligt pretentiösa, politiskt korrekta typerna jag inte visste att vi var...

Men det kanske är bra.

Bäst av allt:

"Utredarnas bedömning är att X och Salvia har mycket goda förutsättningar att känslomässigt, socialt och materiellt kunna ge ett barn en harmonisk och kärlesfull uppväxt."

Nu är det bara nämndens beslut vi saknar.

Jag älskar min mamma

I vanliga fall också. Men lite extra just nu.

Hon håller på och förbereder sig.

Lite grann i smyg liksom.

Hon frågar inte oss så himla mycket. Men hon har en kollega som är adoptivförälder.

Så min mamma lånar böcker och filmer. Och jag gissar att hon pratar en hel del med den där kollegan.

Det är vackert.

Mormor.

Längtan - väntan

Jag hittade den här videon på applecores blogg. 17 minuter senare rinner tårarna ner för mina kinder.

Om det blir Kina för oss får vi räkna med en sisådär 650 dagars väntan från nu. Om allt går så smidigt som jag tänkte mig vill säga.

650 dagar.

Eller mer.

Det är värt det.

Längta - sakna

När börjar egentligen längtan efter barn?

I mamma-pappa-barn lekarna på dagis när allting tycktes så självklart?

På barnkunskapen i nian när klasskamraterna sa plugga-resa-karriär-självförverkligande-frihet och man själv tänkte tre barn minst?

När man träffade den första förälskelsen?

När man insåg att högskoleutbildningen började närma sig sitt slut?

När man jobbat några år?

När KÄRLEKEN drabbade en med full kraft?

När man förstod att man inte kan göra dem själv?

När man hittade alternativen?


---

När blev längtan efter det man önskar sig till saknad av det man inte har?

Åsså var det vänta igen...

Nu har vi skickat in alla nödvändiga papper till kommunen. Så snart ett första utkast av hemutredningen är klart ska vi få se det och komma med kommentarer.

Under tiden man väntar på att utkastet ska komma kan man koncentrera sig på jobbet.

Eller att försöka få visum för att åka på semester till St Petersburg.

Nästan lika krångligt som att adoptera.

Kejsarinnorna Zhang

Igår såg vi en dokumentär om fyra 11-åriga tjejer som gör en återresa till Kina. De får bl.a. besöka barnhemmet de bodde på innan de blev adopterade.

Filmen är stark och rörande. Framför allt är det flickornas funderingar om sig själva, sitt då och sitt nu, som letar sig rätt in i hjärtat.

När de besöker barnhemmet träffar de en flicka i deras egen ålder; en av dem som "blev kvar".

"Nu kommer ingen vilja ha henne" konstaterar två av flickorna. "Hon är för gammal, folk vill bara ha små barn."

"Jag skulle kunna ta hand om henne" säger en av tjejerna.

Hjärtat blöder.


Filmen finns hos FFIA. Köp den och se den.

En sak som är jobbigt som blivande storasyster

Att pappa och Salvia måste hitta på fåniga/äckliga namn på könsorganen.

Snopp funkar. Snippa är löjligt.

Saker man planerar att göra som blivande storasyster

Gå på Skansen med "den".

Sy kläder i leopardtyg.

Åka utomlands med "den".

Vara "de där coola" som syskonet ser upp till.

Bada med "den".

Dra "den" i en liten vagn och låtsas att det är ens eget barn.

Sy prinsessklänningar. (Och hoppas att det går hem även om det blir en lillebror.)

19 kronor på IKEA

Så. Nu finns den. Väntepallen.

Vit plast med blå halksskyddsploppar på ovansidan.

Till och med den själsliga pessimisten gav sitt OK. Det är ju ingen större ekonomisk förlust om det mot all förmodan skulle gå åt fanders...

Optimisten njuter i fulla drag av att våga tro och hoppas.

Återstår bara att bestämma var den ska stå.

Den lilla väntepallen.

Byta lag

Plötsligt känner man sig lite taskig. Trots att jag ännu inte har något barn är jag inte längre kvar i barnlöshetsträsket. Det känns inte som att man är lika djupt nere i det åtminstone. Lite känns det som att svika sina medsystrar/bröder som fortfarande kämpar och längtar.

Blir man en av dem som det är jobbigt att prata med? En av dem som inte längre förstår.

Förmågan till empati dör inte. Den egna glädjen förstör inte medkänslan.

I en av mina adoptionsböcker läser jag att adoption är en lösning på barnlösheten men inte infertiliteten. Det sammanfattar känslorna rätt bra.

Kan man fortsätta skriva om barnlöshet när man ska bli förälder?

Jag tror det.

Andra sidan

Aldrig har sorgen över barnlösheten varit större än när jag träffade min älskade, älskade make. Tidigare kunde jag rationalisera, intellektualisera och förtränga den. Men så träffade jag mitt livs kärlek och så ramlade plötsligt all denna LÄNGTAN över mig.

Det kändes orättvist och taskigt att vi var tvungna att gå via byråkrati, utredningar, tusen dagars väntan för att få det vi mest önskade oss:

Barn tillsammans.

Och så nu. Vi har inte ens fått det formella beslutet än. Ändå har jag känt ett sådant lugn de senaste dagarna. Längtan är inte mindre, men den är inte längre plågsam.

Kommer på mig själv med att le när jag ser små barn, bläddra bland barnböckerna på Åhléns rea, kolla extra på barnfilmer på stormarknaden och snegla på små gummistövlar på Indiska.

Det handlar om att vänta i kanske två år till. Just nu är tiden inget bekymmer. Jag väntar så gärna.

Sorgen över det barn som inte blev kommer alltid finnas kvar. Den antar andra former. Blir ett ärr att leva med. Bleknar betydligt bredvid lyckan över det barn som faktiskt blir.

Det här är ljuset på andra sidan.

Ta mig tusan...

...om jag inte ska köpa en sån där liten pall till mig själv i julklapp. Som en symbol liksom.

Man kan ju sitta på den medan man väntar.

En liten pall

"Tänk alla saker ni måste skaffa sen. Som en sån där liten pall man har i badrummet så att barnet kan nå upp till handfatet."

- Yngsta styvdottern

Skumpan är på kylning!

Vi tänkte skåla efter maten ikväll. Än så länge har vi firat med en annan favorit: Lösviktsgodis.

Troligen är själva utredningen färdig och alla papper på plats till socialnämndens möte i december. Då kan det formella beslutet fattas. Och efter det är det ju mer byråkrati och ungefär trehundra års väntan till. Känns det som.

Men våra utredare tycker i alla fall att vi ska få bli föräldrar.

De kommer rekommendera nämnden att vi får ett medgivande.

Vi kommer få ett medgivande.

Föräldrar. Vi.

Mamma.

Jag.

Wow...

En god natts sömn...

...är vad jag hoppas få. Imorgon är sista mötet (om vi nu inte pratar bort det också...)

Ingen champagne på kylning, men det finns nog nån flaska bubbel kvar från bröllopet. En stund i frysen bara så blir den kall.

Om...