Berättelsen om mig

Nästa vecka är det min tur att berätta om mig själv för utredarna. Senaste dagarna har det snurrat rejält i skallen. Jag är så van att berätta "berättelsen om när jag blev sjuk" för den har så många frågat efter.

Men min uppväxt, vad mina föräldrar gjorde, varför jag valt den utbildning jag har, intressen, gamla kärlekar.... Den berättelsen finns inte som en kronologisk historia i mitt inre. Det är lite mer pusselbitar här och där. Det är som att min hjärna försöker pussla ihop dem där delarna inför mötet på måndag.

Något som är oerhört tydligt är att det finns ett så tydligt före och efter i mitt liv. Livet både tog slut och började om när jag blev sjuk.

Nu måste jag ta reda på saker som vad min mamma och pappa jobbade med när jag föddes. Och så måste jag fråga (för tusende gången, jag glömmer alltid...) om det var -81 eller -82 som min pappa och styvmamma träffades.

I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad min mamma och styvfar jobbar med nu; exakt vilken "titel" de har. Så är det när ens föräldrar gör någon slags karriär.

Syrran jobbar på någon skola som jag hela tiden glömmer namnet på...

Vad ena brorsan läser just nu har jag ingen aning om.

Jag är helt enkelt usel på att komma ihåg sånt. Men jag vet ofta hur folk mår, vad de tänker och känner. Och jag brukar minnas exakt vad de sa sist vi pratade med varandra.

Men sånt ska inte med i utredningen. Där är titlar lite viktigare.



Om man någon gång tänker skriva sina memoarer ska man definitivt passa på nu!

Good cop - bad cop

Lite läskigt är det att bli utredd. De där människorna kan faktiskt avgöra om vi får skaffa barn eller inte. Skum känsla.

Maken och jag var överens om vem av de två som verkade mest ifrågasättande. Den ena log och den andra rynkade på ögonbrynen.

Fast det mest troliga är att våra iakttagelser bara är hjärnspöken.

Som sagt; de där två har ju "bara" möjlighet att påverka hur resten av våra liv ska se ut.

Märkligt.

Första mötet...

...är avklarat! Det var spännande. Först lite prat om vilka blanketter som ska fyllas i och vad vi ska lämna ifrån oss (läkarundersökning, referentbrev.) Vi fick även lämna samtycke till att de gör utdrag ur polisregistret.

Sedan satte det igång. Den här gången fick maken berätta om sitt liv; från det att han föddes fram till nu. Det var härligt att sitta och lyssna; det är så sällan man får "hela storyn" sådär på en gång. Och även om man känner sin älskade så är det häftigt att få veta mer om varandra.

Nästa gång är det jag som ska avhandlas...

Det var två utredare och båda två kändes som kloka, erfarna och skarpa kvinnor. Sånt tycker jag om. Det är förtroendeingivande. Jag gillar proffs.

Just idag känns hela försöka-skaffa-barn-prylen väldigt angenäm.

Nu börjar det.

Jepp. I eftermiddag är första mötet med familjerättsenheten.

Nervöst.

Adoption vs graviditet

En sak jag och min man uppmanats att fundera över och skriva ner är vilka överväganden vi gjort inför adoptionen. Har vi funderat på andra alternativ? Jag tror att formuleringen är nåt i stil med: Barnlöshet? IVF? Andra överväganden?

Något jag har upptäckt är att "gången" förväntas vara så här:

försöka få "hemmagjorda" barn -IVF - adoption.

För mig är inte adoption ett sista-hands-alternativ. Det är ett av de två alternativ jag har om jag ska kunna bli förälder. Inget av alternativen skulle göra mig till genetisk förälder till det barn jag eventuellt får.

Frågan jag fick ställa mig var hur viktigt det är för mig att försöka bli gravid. Ärligt talat vet jag inte. Att uppleva en graviditet verkar onekligen vara häftigt, spännande, fantastiskt. Att adoptera verkar onekligen bli häftigt, spännande, fantastiskt.

När jag läser om alla kvinnor och män i "IVF-svängen" som i sin längtan efter barn går igenom den ena ograviditeten efter den andra; då lider jag. Det känns som att de tvingas återuppleva den där första sorgen över barnlösheten om och om igen. Och den smärtan är enorm. Besvikelsen är total.

Därmed inte sagt att jag inte skulle göra det själv om det var den möjlighet jag hade att bli förälder.

För oss var adoption ett mer pragmatiskt än känslomässigt val. Det var 35% mot 100%. Det var det faktum att om vi ägnade år åt äggdonationer som kanske inte skulle lyckas så skulle kanske (den enligt lag förvisso obefintliga) åldersgränsen för adoption hinna passeras.

Äggdonation kändes som att satsa allt på ett alltför osäkert kort.

Och nu när vi väl bestämt oss finns inget alternativ. Mina tänk-om-jag-skulle-bli-gravid-fantasier slutar numera med hjälp-då-sviker-jag-ju-det-som-ska-bli-mitt-barn-tankar. Vårt barn kanske redan är fött. Det finns ingen återvändo nu.

Kanske, kanske, prövar vi äggdonation om vi vill skaffa syskon, för i den här bakvända världen vi lever i så får man nämligen vara äldre när man gör en sådan behandling än när man adopterar. I alla fall om man är man.

Massage

Vi har förmånen att en massör kommer till jobbet en gång per vecka. Jag har just varit där.

Att man kan ha så många muskler som det kan göra så ont i...

I vecka kvar

Jag har en känsla av att jag inte kommer sova någonting den här veckan...

Igår berättade min yngsta styvdotter att hon tittat på ett kort på sitt fadderbarn och tänkt:

"Tänk om min lillasyster kommer se ut så här."

Ibland tror jag att vi är fler som längtar...

Flytta hemifrån

Min man började fylla i sina frågor idag. Han fastnade på 1c "När flyttade du hemifrån?". När han ringde sin mamma kom hon inte riktigt ihåg hon heller. Det var rätt skoj att tjuvlyssna på det samtalet.

Avslag

Det är faktiskt inte så att man måste bli godkänd i kommunen. Det händer att folk får avslag. Det händer inte ofta i Sverige, men det händer.

"Men varför skulle inte ni?" säger folk när man oroar sig.

Ja, varför skulle inte vi?

Men man vet inte.

Barn är ingen självklar rättighet. De är en gåva man får om man har tur.

Det är klart man oroar sig.

Pretto

Nu har jag svarat på frågorna vi ska skulle skriva ner innan första mötet. Och det känns som 5 sidor med pretentiösa floskler. Min röriga familj framstår plöstligt som "Perfect family" som styvdöttrarna skulle säga.

Alla har högskoleutbildning och jag tror på demokrati och läser böcker och min man är min bästa vän och vi motinerar regelbundet och bor i vackra omgivningar med nära till naturen och har många goda vänner och en stor och kärleksfull familj och bla, bla, bla, bla.

Saken är den att allt jag skrivit är sant.

Men jag hoppas verkligen att man får fördjupa sig lite i själva samtalen så att det framkommer att vi är alldeles vanliga människor som äter, bajsar, bråkar, gråter, gör misstag, gör bort oss, försover oss, glömmer saker och inte alltid orkar dammsuga.

Också.

Träd och kartor

Satt och ritade mitt familjeträd igår. Det blev hur rörigt som helst med alla mormödrar och morfäder och mammor och pappor, syskon, fastrar och kusiner. (Jag har flera uppsättningar av det mesta...) Och så jag, min man och hans barn någonstans där i röran.

Konstaterade att min biologiska morfar, min styvfar och min man har rätt lika förnamn (eller ja, styvfar och make har samma namn...) Undrar vad Freud skulle sagt om det...

På min nätverkskarta blev det en väldans massa fler namn på "arbete", "familj" och "föreningsliv" än på "vänner". Eller, det kändes så i alla fall, jag har inte räknat. (Fast det kanske bara är nostalgin som talar igen.)

Det är konstigt att göra en nätverkskarta. Man ska sitta och rita in vilka som är i centrum respektive periferi och plötsligt drabbas man av en massa lojalitetskonflikter;

"Men syrran måste ju vara lika nära som mamma, och pappas namn kan ju inte stå på sniskan och V & J träffar vi ju oftare än E & S, men E har jag ju känt i hela mitt liv, och H & A bor jag ju med men på vilket sätt är de en del av mitt nätverk, och M träffar jag ju nästan aldrig men hon skulle ställa upp i alla lägen, och kan man skriva in folk man aldrig träffat i verkliga livet?, och nu hamnade ju dem lika nära mitten som jobbkompisarna, är Y en vän eller kollega eller både och, och om den är si borde den och den vara så..."

Konstigt och kul.

Alltså, nämen, va...

Det är så svårt att fånga känslan jag har just nu. Kom hem igår och kastade mig över alla papper vi fått hemskickade från kommunen. Innan 28e ska vi ha svarat på en massa personliga frågor och ritat släktträd. Dessutom är det dags att börja kontakta lämpliga referenter. Vi måste boka tid för läkarundersökning.

Jag hade helst börjat med allt igår kväll.

Sista mötet är bokat till 20/9. Utredaren vill träffa min mans barn en gång också för att prata om adoptionen. Sedan ska beslutet tas i socialnämndens arbetsutskott. Så säg att det är klart någon i oktober om vi har tur. ( Enligt tidigare information vi fått ska det ta 3 månader, så säg innan årsskiftet för att inte bli för optimistiska.)

Och om vi blir godkända så står vi där med ett medgivande och då är det ännu mer papper som ska fixas och utredningen ska översättas och...

Men så, mitt i allt det här byråkratiska fixet slog det mig igår:

Vi håller på att skaffa barn.

På något sätt befinner vi oss i "nu-slänger-vi-pillrena-och-ser-hur-det-går"-fasen.

Vi håller på att skaffa barn.

Jag håller på att skaffa barn.

Tanken svindlar.

Oj...

Min man ringde just. Vi har fått brev från kommunen.

Utredningen ska starta 28/8 och vara klar 20/9.

Mera mail

"Jo, er ansökan har kommit fram. Imorgon har vi enhetsmöte och jag kan då ta reda på hur det ser ut för er del."

Alltid något!

Besked

Någon av de första dagarna efter att jag hade fått veta att jag hade leukemi läste jag i en informationspärm på sjukhuset. Där fanns en uppräkning av allt som skulle bli farligt i och med att immunförsvaret går sönder när man får cytostatika;

krukväxter
skalfrukter
andra människor
och allt annat som innehåller bakterier, virus och sporer


I pärmen kunde man också läsa om biverkningar

kräkningar
infektioner
håravfall
och tusen andra urjobbiga saker

och

infertiliet


Jag har vetat sedan februari 1998 att det troligen skulle bli den sista tiden jag hade några äggceller kvar.

"Det kan var så att de anlag som ska bli celler om 6-7 år kommer klara sig", sa min läkare.

Men hans röst var lätt att tolka: Det är inte särkilt sannolikt att det blir så.

2003 var jag tillräckligt okej med tanken att jag vågade låta en läkare på kvinnokliniken utreda mig. Då började eländet med hormonpiller och humörsvängingar.

Då vågade jag glänta på dörren till sorgen.

Hysch...

På föräldrautbildningen sas det att man ska vara klar med sorgen över sin infertilitet innan börjar med adoptionen. Klar? Hur blir man det? "Sorgen kommer nog alltid vara en del av en, men den bör ha klingat av." Klingat av? Hur låter det? Kling, klang...

Sedan delade kursledaren ut ett papper som tydligen var resultatet av en intervjuundersökning som kommit fram till att män och kvinnor sörjer olika. Kvinnan ältar och när hon ältat färdigt börjar mannens sorg.

Enligt den där undersökningen alltså. Och det var väl ett intressant litet papper, men även om man bortser från det faktum att det är helt ovetenskapligt att dra några som helst generella slutsatser när man intervjuat dryga 10 personer, så glömde den där undersökaren bort att människor sörjer på olika sätt.

Varje berättelse om barnlöshet är unik. Visst är vi männsikor ganska lika och visst reagerar vi på ungefär samma sätt i krissituationer. Men att få sin sorg reducerad till en artikel som jag inte alls kände igen mig i... Det kändes orättvist. Och futtigt.

Så jag sa det, att vi ju gjort en annan resa, att jag inte kände igen mig. "Nämen, då är det väl för att du liksom vetat att det varit helt kört hela tiden", sa kursledaren, och avslutade den kvästa diskussionen med ett "Hm" och ett leende.

Eller kanske för att min man inte är ofrivilligt barnlös. Kanske för att jag inte ens vågade känna efter förrän jag träffade någon som vill ha barn med mig, som tror på oss och som håller i mig när det gungar. Kanske är det på en massa andra sätt som kunde var värt att stanna upp vid i alla fall fem minuter.

Men jag lärde mig i alla fall någonting på den där kursen; att man i vissa lägen bara ska hålla tyst.

Nostalgi

Ska visa maken hur en gammal kompis ser ut så jag släpar fram gamla fotoalbum.

Häpnar över hur många gamla vänner som inte längre är ett telefonsamtal bort. Tillräckligt länge sedan för att man ska kunna kalla det att man tappat bort varandra. Tillräckligt nyss för att man ska minnas hur nära det kändes.

Vad hände på vägen? Var det jag? Var det de? Eller var det bara livet?

Det kunde man ju...

...ge sig f-n på; att det inte skulle kommit något besked idag heller.

På måndag kommer den vi haft kontakt med tidigare tillbaka från semester. Det får bli nya tag då.

Ikväll ska vi fira vårt två månader gamla äktenskap. Maken ska göra middag med assistans av sin yngsta dotter. Det är så hemligt att jag inte ens får komma in i köket.

För en månad sedan var det jag som stod för kalaset.

Försöker njuta av livet och kärleken allt vad jag orkar.

Tänk om

...det är just idag som vi äntligen får höra något från kommunen?

Utanför mitt arbetsrum...

...springer just nu min kollegas snart tre-åriga adoptivson.

Han är superfin.