Har du sånt där internet eller?

I början av 90-talet hade en av mina klasskamrater en lång utläggning om något som skulle revolutionera världen. Förklaringen om vad det handlade om lät något i stil med "Tänk dig att du kan lägga ut en bild, eller en text, eller vad du vill på himlen. Så kan vem som helst se det."

????

Han jobbar med reklam och animation idag. Tror jag, vi tappade kontakten för några år sedan.

Själv begrep jag mest ingenting.

Idag är jag väl en normalanvändare skulle jag gissa, hittar en del info och skickar e-post. Typ.

Men så i höstas hittade jag föreningen Styvmorsviolen. Där upptäckte jag att man ju faktiskt kan lära känna en massa intressanta människor via den där spännande uppfinningen. Och sedan insåg jag att det där med att blogga kanske inte var en så dum idé när man har ett ständigt behov av att skriva.

Plötsligt har jag insett att jag inte är ensammast på jorden om att vara styvmamma eller att längta efter barnen som inte kom.

Snacka om att jag känner mig trög som fattat det här först nu.

Sorry Leo, jag skulle lyssnat bättre.

Ansökan om medgivande att ta emot utländskt barn i syfte att adoptera det

Så heter blanketten vi ska fylla i. Planen är att kommunen ska ha den måndagen efter att vi har gift oss.

Det är mindre än två veckor kvar.

Sedan hoppas jag att jag har mer att skriva om.

Mail 2

Nu har vi mailat. Och fått svar. Tydligen ska vi ladda ner en blankett från mias hemsida och skicka den till kommunen. Svårare än så var det inte.

Hur lång tid det tar innan man får börja i vår kommun var tydlligen svårt att uppskatta. Det är inga kötider å ena sidan men snart semestertider å den andra.

När man väl får börja brukar de ta 3 månader att utredas.

Annorlunda

När vi gick föräldrautbildningen så fick vi vid ett tillfälle göra en värderingsövning där vi skulle fundera över i vilken grad en adoptivfamilj är lik eller olik en biologisk familj.

Jag antog att kursledaren menade att vi skulle jämföra med den ideala kärnfamiljen?

När jag skulle ta ställning i frågan insåg jag att jag inte kunde. Jag har ingen aning om vad en "biologisk familj" är för något. Jag har biologiska föräldrar, styvföräldrar, halvsyskon, styvbarn, min faster som varit "extramamma", vänner som står mig lika nära som syskonen. Min biologiska mamma har en adoptivförälder, farmor skiljde sig tre gånger så pappa har haft flera "pappor", min blivande make har växt upp med mamma och styvpappa. Och så vidare...

Vad är en biologisk familj? Hur ska jag kunna reflektera över om vi kommer bli en annorlunda familj eller inte? Annorlunda måste ju betyda avvikande; vad är det man ska avvika ifrån?

Ponera att vi istället för adoption valt att göra ett försök med äggdonation. Hade vi varit en biologisk familj då? Med en okänd donator hade jag delat gener med det barnet lika lite som med ett adopterat barn.

Vad är annorlunda? Vem är annorlunda? Varför är det viktigt att ens fundera över?

Näst bäst eller nästan bättre?

Är adoption ett andrahands-alternativ? Ett "istället för"? Inte riktigt samma sak? Och därmed inte riktigt lika bra?

Nä.

Att sörja att man inte kan tillverka sina barn själv är en sak. Att inse att man är ofrivilligt barnlös är att vara tvungen att tänka om. Det är en identitetskris. Det är insikten om att livet inte alltid blir som man tänkt sig.

Att bestämma sig för att bli förälder ändå. Det är en helt annan sak.

Jag har valt att vilja bli förälder.

Livet valde att jag i så fall ska bli det på det här sättet.

Adoption kanske är ett annorlunda föräldraskap. Det sades så på föräldrautbildningen. Vad vet jag? Jag kommer inte ha något att jämföra med.

Barnlös - jag? du? vi?

Jag tror att jag varit så upptagen med att bearbeta det faktum att jag blev dödssjuk att jag aldrig riktigt reflekterat över mig själv som ofrivilligt barnlös. Jag har ju vetat om det hela tiden, men det där "barnlösa" har liksom hamnat i bakgrunden på något sätt.

Det är först nu, när jag träffat en älskad människa som vill ha barn med mig, som sorgen riktigt hunnit ikapp. Å ena sidan.

Å den andra så gick vi in i vår kärlek fullt medvetna om hur det låg till. Ibland tror jag att det är en massa sorger som jag och min käraste har sluppit.

Ibland (och det här är ju så dumt så det inte är sant) kan jag känna mig avundsjuk på dem som fick möta sorgen tillsammans. Jag kan bli lite förbannad på att min älskade bara kunde säga "Adoption, ja men visst! Det vill jag!" Utan att behöva gå igenom en massa kriser och förlora fotfästet och tappa bort sig själv och allt det där.

Jag hade velat dela det här.

Nä, jag avundas verkligen inte alla par som försöker och försöker; för att sedan utredas och våndas och sedan få chocken: Vi kan inte..

Jag hade inte levt idag utan de mediciner som gjort mig barnlös.

Men ändå. Att bara för en kort sekund få tro att vi skulle kunna få hemmagjorda ungar ihop. Att bara få den där insikten om att det inte blir så - tillsammans.

Mail

Vi borde maila vår kontakt på kommunen igen. Tala om att vi snart är gifta och att vi vill utredas.

Vi pratar om det hela tiden, men vi får liksom inte iväg det där mailet.

För tänk om det dyker upp något som gör att vi får vänta yterligare.

Semestertider till exempel.

Men vi borde verkligen maila. Det borde vi.

Barn-barn

Mitt liv måste vara värt att leva även om det aldrig blir några barn. Så känns det. Jag skulle faktiskt kunna stå ut även om jag aldrig blir förälder.

Livet är fyllt av kärlek och fantastiska människor.

Men att bli gammal. Att det liksom skulle ta slut efter mig; att ingen "kommer efter".

Inga kritteckningar "Til mårmår" eller "Fammo". Inga pärlplattor. Ingen att proppa full med bullar och osannolika historier om hur det var bättre förr.

Inga skolkort på pianot. Ingen att sticka till små slantar.

Kanske ingen som kommer ihåg att man nog känner sig lite ensam till jul.

Den tanken kan jag faktiskt

inte leva med.

23 månader

Om allt skulle klaffa perfekt skulle vi kunna träffa vårt barn någon gång i början av 2008.

Men det är en grov uträkning, utan några som helst marginaler. Helt osannolik med andra ord.

Det kommer dröja ännu längre.

Romantik

Att säga vem man är och vad man vill. Att ställa krav på framtiden om den ska bli tillsammans. Att visa sig i alla sina skepnader.

Att få ett

"Ja, tack"

till svar

Salvia

"...neutraliserar den feta smaken hos gris."

Läste det på en örtkruka på Konsum alldeles nyss.

Tror jag ska börja använda det som valspråk.

Substitut

Jag har skaffat mig en ställföreträdande skaffa-barn-process. Läser Tinselflickans blogg flera gånger varje dag och våndas, glädjs och följer med i största allmänhet.

Sorg

Idag är det en sådan där sorglig dag. För andra gången på kort tid har jag fått höra att någon jag känner har cancer.

Man tappar lusten och orken till allt. Mina armar känns som förlamade, jag orkar inte fokusera på jobbet.

Jag lever. Det gick bra för mig. Men jag vet ju. Jag vet vad som väntar.

Det är ett så ofattbart märkligt besked att få.

Rastlös

Det stör mig ibland att vi måste vänta tills vi gift oss. Nu väntar vi ju bara. Läser på om adoption, diskuterar, planerar bröllop.

Men det händer ju inget. Vi får inte ta några fler steg.

Visst, vi valde själva vårt vigseldatum. Men ändå.

Jag vill utredas! Jag vill ansöka! Jag vill vänta på vårt barn!

Det här är något slags limbo. Ett varken eller.

Kärlekskalkyler

Ska man våga förälska sig?

Hur säger man till någon att man är steril? Hur berättar man om alternativen, åldersgränserna de ekonomiska förutsättningarna?

Vem vill? Vem vågar? Vem stannar?

Att falla

Sorgen är så olika för olika personer.

För mig tog det tid. När sorgen över ett försvunnet år klingade av kom insikten: Inga barn. Jag lever men det blir inga barn.

Jag föll. Känns som att jag har landat nu.

Det fanns någon som tog emot.

Oro

När vi var på öppet hus hos en adoptionsorganisation sa min blivande mans ena dotter:

"En sak har jag lärt mig av att vara här - adoptivföräldrar verkar vara mycket oroligare än andra föräldrar."

Jag kan nästan känna den redan nu. Oron över att något ska hända längtansbarnet.

Bröllop

Det är mycket som ska göras nu. Allt är en enda röra i skallen.

Roligt, spännande, kaotiskt, virrigt, mycket...

Mat, lokal, dekorationer, kläder, musik, vin, vädret?

Och allt detta för att ge oss möjligheten att bli föräldrar.

Föräldrautbildning

Från och med 2005 ska alla som vill ansöka om internationell adoption gå en av kommunen anvisad utbildning. Kursen består av 7*3 timmars föreläsning, diskussion och värderingsövningar kring allt som har med adoption att göra.

Kursen är enligt vår kursledare "väldigt problemorienterad"; vilket helt enkelt innebär att allt som skulle kunna hända (och lite till) tas upp.

Vi blev klara för snart en månad sedan och jag har fortfarande inte bearbetat alla intryck, tankar och känslor.

Föreställ dig att du bestämt dig för att resa utomlands. När du bestämt dig för ditt drömmål måste du först sitta i 21 timmar och informeras om och diskutera alla risker resan innebär. Inte för att allt kommer hända just dig, men för att det skulle kunna göra det.

Efter 21 timmar säger kursledaren tack och ha nu en underbar resa!

Vill du fortfarande åka?
Vad tusan ska du ta med dig i packningen?

Sånt man måste ta ställning till

Lyssnade på när Zanyar Adami från Gringo pratade om hur det varit att växa upp som blatte i Sverige. Om utanförskap. Annorlundaskap. Fördomar. Leva upp till negativa förväntningar.

Tänkte på att min dotter/son kommer vara en av "dom" som aldrig riktigt räknas till "oss".