A love story

2008-01-12T04:35:00.001-08:00

Okej, numera tänkte jag hålla till här:

http://salviastory.wordpress.com/

Trendkänslig

2008-01-12T03:20:00.000-08:00

Tänker sätta mig och kolla in Wordpress, så bli inte förvånade om den här bloggen flyttar.

Mest för att jag vill ha nåt att pyssla med så här en molnig lördag. Men också för möjligheten att i framtiden kunna lösenordskydda vissa inlägg.

Tanken är ju att det snart ska finnas ett barn i vårt liv. Och ska jag skriva om honom? henne? vore det ju lite juste att ha koll på vilka som läser.

Jaha, då kan jag slappna av, eller?!?

2008-01-12T03:17:00.000-08:00

Storken har kollat i kristallkulan och sett att Oragnisationen ringer 11.05.

Min ev. synska medarbetare har drömt fram den 25:e (oklart vilken månad och vilket år...)

Så nu vet jag ju när det händer...

Det enda som inte är fullt utrett är att medarbetaren drömt om en flicka med ovanliga ögon, medan mamma (som avfärdar allt vad andlighet heter, men ändå påstår sig drömma sanndrömmar) är mycket tydlig med att det blir en pojke. En liten.

Så om nån nu bara drömmer fram hur det där hänger ihop så torde väl det mesta vara klart...

Logiskt?

2008-01-11T03:03:00.000-08:00

Bara för att jag råkar känna till ett par som fick sitt efterlängtade telefonsamtal vid 10-tiden har jag fått för mig att det är kl. 10 som gäller...

Så nu när klockan är 12 tänker jag "Näha, inte idag heller."

Suck och sånt

2008-01-09T06:36:00.000-08:00

Igår fick jag massage. Skulle behöva det varannan timme känns det som; den här väntan sätter sig ofelbart i musklerna.

Även om man inte tänker på det så är det ju där hela tiden.

Väntaväntaväntaväntavänta

Suck

Väntaväntavänta...

...vänta

Blä

2008-01-07T08:07:00.003-08:00

Nu känns det faktiskt som att jag har väntat klart.

Kan inte den däringa myndigheten i Etipien fatta det?!?

Det där med syftningsfel...

2008-01-06T11:13:00.000-08:00

Det är alltså KATTEN som bor för sig själv.

Blev lite fnissig när jag insåg att det låter som att jag funderar på att avliva styvdottern...

Men inlägget får vara kvar som det är. Bjuder gärna på fniss åt fler!

Katt

2008-01-06T11:12:00.001-08:00

Spanande just in den bedårande kattungen i Storkens blogg.

Underbar.

Jag har katt. En gång i tiden hade jag två. När vi flyttade till huset bestämde sig dock mina katter för att de inte ville bo hos den dåvarande kattvakten och drog till skogs.

Bara en kom tillbaka. Min älskade gosekatt som jag hade haft i nästan 10 år behagade inte komma hem igen.

Sen är såklart ena styvdottern allergisk. Jätte.

Och trots att jag i omgångar haft annonser ute och jagat i hela bekantskapskretsen så hittar jag inget nytt hem till henne.

Så hon bor själv numera. Förvisso verkar hon trivas med sitt uteliv och hon har ett eget "hus" att äta och sova i.

Men jag hade önskat att hon kunde få bo med någon. Men så länge det är somna in eller utekatt som gäller så får det bli så här.

Mitt hjärta klarar inte att ta bort henne.

Suck.

Vet inte varför jag skrev det här. Kände mig bara lite ledsen.

Slut på semestern

2008-01-06T10:40:00.001-08:00

Börjar jobba igen imorgon.

Håll tummarna för att vår väntan på BB är över SNART!

Tack!

Shopping

2008-01-02T14:04:00.000-08:00

Än så länge finns ingen riktig strategi i det vi inhandlar till barnet. (Borde förresten hitta på nåt slags namn, skrutten eller plutten eller vad nu höggravida brukar säga...)

Mest beror vår till synes irrationella stil på att vi ju inte vet riktigt vad vi kommer behöva.

Idag kom vi hem från stormarknaden med en badbalja och två nappflaskor. Sedan tidigare finns "Fem myror" på DVD, lite kläder lagom till en två-åring, en svindyr napp, leksaker, några filtar, barnmöbler, ett par vantar, pipmugg och tallrik, haklappar, en nattlampa, lite mer grejer...

...och så den där lilla pallen man ska ha vid handfatet som var det första jag köpte.

På mammas vind finns både spjälsäng och en barnsäng för större barn så det behöver vi inte fixa.

Annars misstänker jag att vi kommer fortsätta i den här stilen; köpa på oss lite grejer vart efter vi dyker på nåt som vi kanske kommer behöva. Som tur är så finns det lite andra barn i bekantskapskretsen så vi får väl ge bort det som eventuellt blir fel.

Förhoppningsvis får vi massor med presenter av alla blivande morföräldrar också... Och kanske ett eller annat lån från vänner.

Vi ska nog klara oss.

Men det känns faktiskt lite lustigt just nu. "Nämen oj, den var fin, släng ner den i vagnen, man vet ju aldrig vad vi kommer behöva..."

Jag försöker i alla fall hålla mig inom spannet 0-3 år. Fast man kan aldrig så noga veta; imorgon kommer jag väl hem med den första mopeden och har betalt avgiften för kollo...

Eh...

2008-01-01T04:47:00.000-08:00

Firar det nya året genom att kolla igenom Blocket och andra sajter. Tittar på sånt som känts (och känns!) lite förbjudet - barnprylar!

No shit att det finns massor att konsumera... Det är en djungel därute och jag är nu totalförvirrad.

Vad behöver man EGENTLIGEN? Och vad sjutton ska man tänka på när man köper vagn? Och hur många olika varianter på barnstolar ska man behöva fundera över?

Alltså, jag och maken är överens om att det inte blir nån megasuperlyxigbugabooemmaljungabriohotshotmåstehamedregistreringsskyltsenastemodellen-vagn för nästan tiotusen.

Men vad väljer man då?

Och sjal eller bärsele eller hurfanken ska man tänka?

Och vi som inte har en jäklarns aning om vare sig ålder eller storlek på vårt barn-to-be. Vad gör man?

Känns som att man behöver nån slags framförhållning annars riskerar jag att hamna i nån slags stress-shopping-psykos när vi väl fått BB.

HELP!

2007

2007-12-31T02:28:00.000-08:00

Jaha. Ännu ett år är slut. När man surfar igenom sitt bloggarkiv inser man hur snabbt tiden går ändå. "Jaha, men oj, skrev jag det för ett år sen?!?"

En av mina nyårsönskningar var att vi skulle få iväg vår ansökan före april. Det fick vi inte. Det tog mer än två månader för oss att fixa alla intyg, översättningar och stämplar som krävdes. Vilket säger mer om oss än om hur lång tid det behöver ta.

Jag önskade mig även BB 2007. Med tanke på att det är årets sista dag och att ingen lär jobba på Organisationen idag så är väl det också en önskan som inte lär slå in.

Men det gör som ingenting.

När vi började den här processen var jag så inställd på Kina. Med de väntetider som var då skulle vi fått möta vårt barn i maj 2008. (Alla som har papper i Kina vet ju att den prognosen skulle komma att ändra sig rejält.)

Då var det oktober 2005 och maj 2008 kändes oändligt långt bort.

Nu blev det Etiopien och har vi tur träffar vi vårt barn i februari-mars 2008. Och det känns på något märkligt sätt rätt lagom.

Vi känner varandra bättre, vi har bott in oss i huset, vi har blivit mer en familj. Redo att bli fler!

Under hösten har jag gått i terapi. Det har varit ett alldeles utmärkt sätt att förbereda sig inför livets nästa stora förändring.

Jag har landat i mig själv och känner mig tryggare.

Redo.

Vi har nu varit "etta i kön" i en dryg månad. Så snart helgerna är över är det dags att bli nervös på riktigt. Det är vår tur nu.

Det är faktiskt det.

Redo.

2008 blir jag mamma.

24 December

2007-12-24T00:34:00.000-08:00

God Jul & Gott Nytt År!

Hinner inte

2007-12-20T07:20:00.000-08:00

Har haft massor att göra på jobbet. Fast inte sånt jag borde hinna med utan akuta ta-hand-om-tonåringar-som-inte-verkar-vilja-ha-jullov-grejer.

En dag till, sen ska jag ha semester.

Inget BB.

Har ont i tummen. Eller; snart hela underarmen. Har en fin-fin ergonomisk barmouse och underarmsstöd. Börjar misstänka min snygga handväska.

Småler

2007-12-15T07:41:00.000-08:00

Några dagar efter att jag bloggat om vuxenhet blir jag ombedd att visa legitimation på Systembolagt...

Ironiskt.

Vuxen

2007-12-12T00:23:00.001-08:00

Häromdan läste jag (ännu) en krönika om vuxenhet. Ännu en 30-nånting som känner sig "fusk-vuxen".

Sånt där förvånar mig. Att människor som torde ha varit vuxna länge går omkring och känner sig som, vaddå? Barn?

Visst, det är skojigt med vuxen-poängstester på nätet (som alltid säger att jag är närmre 50 än 30), men det är väl bara på skoj?

Folk som är 30-40 som säger saker i stil med "Nu har jag köpt lägenhet nu kanske jag är vuxen på riktigt?"; skrämmer mig.

(Nej Tinsel, det var inte dig jag menade trots att jag minns att du skrev nåt sånt för ett tag sedan. Det är ett fenomen jag funderar kring.)

Jag är vuxen. Jag gillar att vara vuxen. Vuxna människor är pålitliga, trygga, säkra och bra människor. Människor man vill ha omkring sig när det blåser. Människor med lite mer eller väldigt mycket livserfarenhet att dela med sig av.

Jag gillar vuxen.

Vuxen är inte ICA-kortet, bostadsrätten, metallen på vänster ringfinger, bilen, hunden eller ens barnen.

Vuxen är förmågan att se var man själv tar slut och andra människor börjar.

Vuxen är att ha fötterna hyfsat stadigt på jorden.

Vuxna människor kan festa hela nätterna, äta onyttig mat, göra bort sig, låta bli att storhandla, shoppa upp hela lönen, ge f-n i att städa.

Så länge man tar ansvar för sig själv och dem omkring en är man vuxen.

Tycker jag.

Vuxen är aldrig tråkigt. Det är bra mycket friare och roligare än att vara o-vuxen.

Vuxen är att inte snegla bakåt och tro att man var mer spännande, snyggare och coolare förr. Vuxen är att vara där man är; här och nu.

Jag gillar vuxen. Jag vill vara vuxen. Jag är vuxen.

Tycker att det är det minsta mitt barn kan begära av mig.

Vuxen.

Nix

2007-12-11T06:54:00.000-08:00

Inte nåt idag heller.

Jag har varken drömt datum, spått i kaffesump eller frågat stjärnorna. Men jag är numera helt inställd på 2008.

Min förhoppning är att de ringer den här veckan. Om inte tror jag att det är kört för i år. Nästa vecka är för nära helgerna för att kännas sannolikt. Folk är gissningsvis lediga i Etiopien också.

Så då får det bli efter helgerna då. Typ v 2 kanske? Lagom till att skolorna börjar igen efter lovet.

Det finns också en möjlighet att ödet bestämt sig för att hålla samma linje som alltid i mitt liv och liksom ställa till det på något sätt.

Stänga domstolarna i Etiopien till i maj till exempel.

Fast jag har haft det så bra senaste åren så jag hoppas att ödet bestämt sig för att ge mig en chans.

Måndag

2007-12-10T04:44:00.000-08:00

Har uppdaterat min profil. Av nån anledning hade jag visst angett att jag arbetar med annonsering och det stämmer ju inte riktigt.

Sedan jag fick senaste mailet från Organisationen känner jag mig lite coolare. Jag vill såklart ha BB så snart som möjligt, men det är liksom lite skönt att veta att det förmodligen inte blir före jul.

Annars då? Jo, det var nån som påstod att det är julafton om 2 veckor och jag har inte inhandlat mer än en julklapp. Förvisso har jag lyckats rationalisera bort en del pga folk som ska ut att resa.

Men ändå. Några kommer jag ju träffa på dopparedan och i vår familj är det liksom tradition att man har några paket med sig...

Förra året var jag så himla ordentlig och köpte på mig roliga saker under hela året.

I år har jag ingen aning.

Kanske för att huvet är fullt med nåt annat...

Fortsatt väntan

2007-12-08T05:08:00.000-08:00

Bad min ev. synska medarbetare drömma fram vårt datum för BB.

H*n påstår att det blir den 25:e. Vilket är juldagen, om vi pratar december, då Organisationen garanterat inte har kontorstid.

Så vi får väl se om vi får BB om en flicka med ovanliga ögon den 25:e nånting...

För att gardera mig mailade jag även organisationen. "Ni gör klokast i att ställa in er på 2008, men vi kan aldrig säga säkert."

2008 är 3 veckor bort så det kändes inte som ett alltför betungande besked. Fick dessutom bekräftat att vi är det par som haft ansökan längst i landet. Att vi är "etta" om man så säger.

"Jag vill bara påminna om att placeringarna inte alltid görs i turordning."

JAG VET! Jag lovar och svär dyrt och heligt att JAG HAR FATTAT HUR DET GÅR TILL!!! Jag kommer INTE bråka om någon annan lycklig familj blir större före vår.

Men att vara "etta" betyder väl ändå nånting! Att snart, snart, snart kommer det där samtalet jag längtar så jag bryter ihop efter.

Som sagt, 2008 är 3 veckor bort.

Att vänta på besked...

2007-12-06T03:05:00.001-08:00

Förut, när jag fortfarande gick på årliga kontrollen på sjukhuset, hade jag en plågsam vecka om året när jag väntade på resultatet från det senaste benmärgsprovet.

Det var verkligen helvetiska veckor. Att gå och vänta på ett svar på om man fortfarande är frisk kan ge den bäste muskelvärk och panikångest.

Fördelen DÅ vara att jag i alla fall visste vilken dag beskedet skulle komma. Det är liksom lättare att härda ut när man kan se slutet.

Fördelen NU är såklart att jag väntar på ett besked som är positivt. Jag väntar på besked om barn; inte ett antingen-eller besked.

Nackdelen är att jag inte har en aning om hur länge jag måste vänta.

Och, jag lovar och svär, anspänningen är precis densamma

som då.

Enligt en medarbetare

2007-12-05T11:41:00.000-08:00

Så borde vi fått BB igår. H*n kände det på sig.

Men så blev det ju icke.

Men samma person har i alla fall drömt om barnet i natt och det ska visst bli en flicka. Med ovanliga ögon.

Jag bad personen ifråga att drömma fram vårt BB-datum så jag slipper gå runt med konstant spänd nacke...

The Simpsonized me

2007-12-04T05:07:00.000-08:00

I brist på annat har jag nu piffat till bloggen med den Simpsonierade versionen av mig själv!

Spänningen är olidlig...

2007-12-03T04:57:00.000-08:00

På riktigt.

Fattar inte hur jag ska stå ut.

Nu är det VERKLIGEN när som helst som gäller.

Och inte närsomhelst som i "inom en vecka", utan som i "kan-bli-nu eller om några månader".

Fast jag hoppas, hoppas, hoppas, att det händer inom några veckor.

Annars kommer jag gå sönder av sömnbrist...

Nr 1

2007-11-30T05:02:00.000-08:00

Om den information jag har stämmer så har vi numera ingen före oss i "kön".

???

2007-11-29T09:39:00.000-08:00

Vet inte inte alls vad jag skriva om. Varje gång telefonen ringer hoppar jag till och tänker det är inte Organisationen, det är inte Organisationen, det är inte Organisationen.

Och det är det ju aldrig heller.

Annars trallar det mesta på som vanligt.

I söndags var vi på inför-mötet-med-barnet-kurs. Massa check-listor inför-under-efter resan.

Vi fick även en genomgång av olika bärselar, nappflaskor, vällingpulver, blöjor... ...you name it.

Kändes helt surrealistiskt.

Symaskinen måste lämnas in så längtanstäcket ligger liksom och väntar det också...

Så är det med det.

Jag tycker att det är dags nu

2007-11-27T00:37:00.000-08:00

Nu orkar jag inte med det här konstanta pirrandet längre.

Antingen måste nån tala om för mig att det INTE kommer något BB före jul. Så att jag kan slappna av.

Eller så får det tamejsjutton hända NU. Helst nyss...

Föraning

2007-11-26T02:30:00.000-08:00

Igår kväll fick jag en sån märklig känsla av att "imorgon händer det."

Idag känns det inte alls.

Dessutom brukar inte mina föraningar slå in. Eller jo, men det brukar handla om helt andra saker.

Jodå

2007-11-25T07:36:00.000-08:00

Det är precis som dinah skriver i kommentaren nedan. Om familjen före oss har ett annat medgivande så skulle det kunna innebära att vi är nr 1.

Det kan också vara någon efter oss i "kön" som plötsligt blir nr 1 pga sitt medgivande.

Men av de svenskar som har sina papper i Etiopien har vi alltså haft våra där näst längst.

Under november har några familjer kommit hem från Addis med sina barn. Det skulle kunna betyda att man gör några placeringar till snart...

Men, som sagt, i den här världen är det mesta ett enda stort kanske.

Köa

2007-11-20T01:04:00.001-08:00

Jag kan bara tänka mig en sak som är mer stressande än att vara nummer två i Etiopien-"kön".

Att vara nummer 1.

Jag har ju en det-händer-när-som-helst-spänning i hela kroppen.

Hur ska det inte vara för familj nr 1.

Gulp.

Måndagspladder

2007-11-19T06:24:00.000-08:00

Mellan åtta och nio imorse hann jag skriva ner det jag inte orkade igår.

Fnissade lite när jag läste Kattmammans kommentar till förra inlägget. Och nog för att jag hade stått ut utan alkohol i 40 veckor, men visst är det trevligt att vänta-barn och inte behöva ta hänsyn till några mat- och dryckrestriktioner.

Mer än dem som gäller alla alltid såklart.

(Fast jag måste erkänna att jag är lite för förtjust i chips och smågodis för att kvala in i hälsoligan. Och ost. Och korv.)

Idag sa en av mina medarbetare plötsligt, så där mitt i ett samtal, att "det händer snart."

Och då menade h*n adoptionen.

Vår alltså.

Och det är ju lite spännande om andra känner på sig saker. Själv är jag rätt bra på att stänga av.

Man orkar liksom inte väntavänta hela tiden.

Söndag

2007-11-18T01:38:00.000-08:00

Slog på datorn med ambitionen att jobba. Inte för att jag måste, utan för att jag har några idéer jag omöjligen kommer hinna skriva ner imorgon när folk kommer rycka och slita i mig. (Inte bokstavligen då, men tydligen är det många som tolkar "närmaste chef" som "min egen alltiallo och problemlösare"....)

Fastnade i alla mina favoritbloggar istället. Och var givetvis tvungen att kika in på de forum jag brukar "hänga på".

Så nu har nån halvtimme förflutit och jag har inte längre lust att jobba. Dessutom är jag trött; syrran och jag drack öl igår.

Tänker mycket på hur det kommer bli sen. Det är så många som högtidligt deklarerar att de ska leva "som vanligt" efter att de fått barn. Sedan försvinner de ur ens synfält i evigheter för att så småningom dyka upp hålögda, slutkörda, trötta och babblandes om bebis-bajs.

Själv har jag egentligen ingen aning om vad mitt "som vanligt" är. Så jag kan inte direkt uttala några sådana livslöften. Mitt liv har de senaste åren förändrats med ganska tvära kast ungefär vartannat år. Så vad är egentligen "som vanligt"?

Är det att vara en tvåsamhetsnarkoman som får ångest av att lämna hemmet? Eller är det att vara ständigt på språng? Att ha massor av vänner som man bara måste träffa eller åtminstone prata bort halva dagar i telefon med? Eller är det att njuta av sin ensamhet och läsa böcker, dansa själv i vardagsrummet och skriva, skriva, skriva?

Är det att gå upp tidigt på söndagmorgnar och stryka all stryktvätt så att det är gjort för hela veckan? Eller är det att sova så länge det bara går och och ibland ägna dammråttorna en trött tanke?

Är det fest med glitterspray som inte går att torka bort från spegeln? Eller är det myskväll i soffan med styvdottern?

De senaste åren har "som vanligt" varit att försöka landa i livet med älskad make och dennes döttrar. Att försöka inse att man plötsligt är villaägare i förorten. Fru. Chef. Styvmorsa. Livrädd. Modig. Stor, stark och liten.

För tre år sedan hängde jag med 20-åringar. Nu kör jag bil till stormarknaden.

Tvära kast.

Som vanligt.

Snart kommer vi ha en liten människa som bor hos oss. Som jag ska ansvara för. Som kommer vända livet uppåner. De säger att inget kommer bli sig likt.

Som vanligt.

Chocktillstånd

2007-11-16T04:46:00.000-08:00

Har inte riktigt vetat vad jag ska skriva senaste veckan.

Plötsligt känns allt så svindlande nära. Det är en så oerhört märklig känsla att det nu handlar om allt från när som helst och framåt...

Varje gång det ringer måste jag liksom hålla ett litet tal för mig själv att det nog sannolikt inte är det samtalet.

Något i mig tror inte att det kommer hända något före årskiftet.

En annan del försöker fatta att årsskiftet är en och en halv månad bort...

Obegripligt.

Ojojojoj

2007-11-09T00:33:00.000-08:00

Nu är det bara ett par som haft sin ansökan längre än oss i Etiopien.

ETT PAR!

Vi är med andra ord tvåa i "kön".

WOW!

Tydligen har det varit segt med domstolstider under hösten så Organisationen vet inte om det blir några fler placeringar innan årsskiftet.

Men ändå...

Jaha

2007-11-06T03:51:00.000-08:00

Det verkar som att Nina får rätt; Organisationen verkar onekligen sega på att svara på mail. Och då skickade jag ändå ett till igår.

Nåja.

Nästa torsdag har vår ansökan varit i Etiopien i 6 månader. Det är inte klokt egentligen vad fort tiden går. Och ett helt år har gått sedan vi fick medgivandet.

För dryga 2 år sedan anmälde vi oss till två adoptionsorganisationer.

Snacka om elefantgraviditet.

Idag har jag läst lite på Försäkringskassans hemsida om föräldrapenning när man adopterat. Det verkar funka som för alla andra.

Inte för att jag begriper hur det funkar. Men ändå.

Hå hå ja ja. Nu tycker jag allt att det där barnet får ta och komma.

Tycker att jag väntat så länge redan.

Om att inte ringa

2007-11-05T07:22:00.000-08:00

Om det skulle hända något väääldigt spännande, dvs att vi får barnbesked,

då kommer Organisationen ringa oss.

Garanterat.

Så att jag inte hört något än beror gissningsvis på att inget spännande alls har hänt. Möjligtvis skulle något lite halvspännande kunna meddelas när jag väl fått svar.

Att vi är lite längre fram i kön t.ex.

Och det kan jag vänta några dagar till på att få veta.

Nähä

2007-11-05T00:01:00.001-08:00

Inget svar i min inkorg.

Har bestämt mig för att de hade höstlov i slutet av förra veckan och därför kommer svara först idag.

Skön helg

2007-11-04T03:44:00.000-08:00

Jag tog mig lite lov torsdag och fredag. Det har verkligen varit toppen med långhelg!

Nu återstår att se om jag fått nåt svar när jag kommer till jobbet imorgon...

Olidligt

2007-10-31T01:24:00.001-07:00

Blä.

Organisationen brukar alltid svara så kvickt med några rader om att läget är si eller så.

Men de har väl höstlov eller nåt.

Kön

2007-10-30T06:58:00.000-07:00

Alltså så här är det: Jag har ingen aning om hur många BB som kommit den senaste tiden, men jag vet att det kommit.

Sedan kan det betyda allt eller inget för oss.

Det är nämligen ingen strikt turordning i kön. Vi skulle kunna vara sist och ändå vara nästa par som får BB. Det beror på vad man har för medgivande.

Ofta är det, som jag förstått det, åldern som spelar roll. Vi har t.ex. en medgivandeålder "ej fyllt 3 år". Om vi var sist i kön och alla före oss hade "ej fyllt 2 år" i sitt medgivande; då skulle vi ju vara 1:a om det kom en 2-åring som behövde familj.

Hänger ni med?

Så att det trillar in BB behöver inte påverka vår väntetid. Det kan ju vara någon efter oss i kön med ett annat medgivande som liksom "gått om".

Tycker själv att det är svårt att fatta hur allt funkar ibland...

Suck

2007-10-30T05:51:00.000-07:00

Just nu är jag bara så irriterad på att jag skickade iväg det där jäklarns mailet. Det är så svårt att koncentrera sig på nånting överhuvudtaget när man bara väntar på svar.

Och på Organisationen sitter de väl och tänker att det ju inte kan vara så värstans bråttom att maila mig. De har väl helt enkelt inte så mycket nytt att berätta.

Men jag skulle bli väldans glad om de hörde av sig och berättade att det inte finns nåt att berätta...

Inget mail

2007-10-30T00:30:00.000-07:00

Men jag råkar veta att det ramlat in ett och annat BB senaste tiden.

Varmt GRATTIS till er!

Sedan kan jag ju inte låta bli att tänka på att det innebär att vi ju tar oss upp i kön...

Det piper till

2007-10-29T05:29:00.000-07:00

i datorn varje gång jag får ett nytt mail.

Och fast det inte pipit en enda gång sen jag mailade Organisationen måste jag givetvis kolla inkorgen varannan minut.

Och jag vet ju att när jag väl får svar så lär inget nytt ha hänt som revolutionerar min tillvaro.

Ibland är adoption lite väl spännande...

Äsch

2007-10-29T03:39:00.000-07:00

Det finns säkert de som ringer varje dag.

Så ett till mail från oss måste väl funka.

Att maila eller inte maila

2007-10-29T02:03:00.000-07:00

v. 40 gjorde jag en notering i kalendern: "Org. nr 6". Det var då jag senast mailade Organisationen för att se hur vi låg till i "kön".

Då bestämde jag mig för att kontakta dem tidigast efter en månad. Vill ju inte vara en hyper-nervös blivande adoptivförälder som terroriserar med mail varje dag.

Jag VET ju att det tar tid.

Men nu är ju den där månaden nästan gått... Jag har vissa indikationer på att det inte hänt mycket sen mitt senaste mail.

Fast... Jag vet ju inte...

Hm.

Alltså,

2007-10-24T06:53:00.000-07:00

man ska inte tolka föregående inlägg som att det bara är 12 dagar kvar. Det kan lika gärna vara ett halvår.

Men det pirrar ordentligt i magen nu kan jag säga...

Svindlande tanke

2007-10-24T01:57:00.000-07:00

Jag vet ett par, som när de hade väntat lika länge som vi gjort nu, bara behövde vänta 12 dagar till innan de fick barnbesked.

Räknaren längst ner på sidan...

2007-10-19T01:01:00.000-07:00

...säger att det är över 6 månader kvar tills vi är hemma med vårt barn.

Jag tror att vi numera bara har 4 par före oss i "kön".

BB före jul känns plötsligt inte omöjligt.

Eller i januari kanske.

Vilket ju inte är om dryga sex månader vad jag vet...

Men, men, inget är ju säkert i den här branschen så jag låter räknaren ticka på som den gör.

Igår

2007-10-16T00:16:00.000-07:00

Var det 5 månader sedan ansökan landade i Etiopien.

Jag erkänner

2007-10-15T05:29:00.000-07:00

Just nu tycker jag inte alls att det är kul att vänta barn.

Hela den här adoptionsgrejen verkar ha utlöst någon slags livskris.

På allvar.

Alltså, vi snackar om tjejen som blir irriterad om nagelborsten ligger åt fel håll på handfatet, som får panik som någon ändrar en mötestid, som alltid säger nej i förväg när maken vill göra något som inte ingår i "ursprungsplanen", som ser att någon flyttat prydnadssakerna i fönstret, som vill att julen alltid, alltid ska vara likadan.

Vi pratar om mig.

Jag som måste anstränga mig för att komma över min förändringsnoja...

Jag, som sorterar knivar och gafflar och glas och skålar så att de står exakt likadant som jag ställde dem förra gången.

Vi pratar om mig.

Jag som tycker att sånt här så svårt.

JAG står på tröskeln till mitt livs största förändring.

Bli förälder.

Vem tusan blir jag då?

Näe, jag tycker inte alls att det är skoj just nu.

Sorry, älskade, älskade barn.

Återhämtning

2007-10-14T05:44:00.000-07:00

Måste hämta tillbaka mig själv

Snubblade till och sen

var jag bara borta

Kanske, kanske,

om jag ligger alldeles, alldeles stilla

under den här filten

I hörnet, i soffan, i mörkret

Kanske kommer jag tillbaka då

Från var jag nu

är nånstans

Nyförälskad

2007-10-09T05:10:00.000-07:00

Jag tror att jag håller på att bli kär

igen

i min man.

Det är inte en romantisk bubblande rosa nyförälskelse.

Mer att se någon med nya ögon.

Nya ögon som ser det man redan visste.

Som man kanske glömmer bort att se ibland.

Oroande information

2007-10-08T02:42:00.000-07:00

Igår fick jag information som skakade om mig rejält. Etiopien ska tydligen inte längre godkänna kvinnor som har någon form av sjukdom.

Jag har inte forskat vidare i detta och tänker inte göra det heller.

Jag sörjer bara med dem som plötsligt måste tänka om.

Jag och mina man har båda två tjusiga friskintyg. Våra papper befinner sig i Etiopien och det är bara 5 par före oss. Organisationen skulle aldrig låtit oss skicka vår ansökan om de inte var övertygade om att vi inte skulle godkännas (även om det givetvis har hänt att par fått avslag ändå.)Nya regler brukar aldrig gälla retroaktivt.

Det finns inga rationella skäl till att oroa sig.

Så jag tänker förutsätta att allt är som det ska och att det bara är en tidsfråga tills jag blir mamma.

Men ändå. Hjärtat stannade till. Bara tanken på att tvingas börja om fick mig att tappa andan. Jag har ju varit sjuk. Tänk om det plötsligen skulle börja spela roll.

Bara tanken fick tillvaron att svaja en stund.

Uppdatering

2007-10-05T01:09:00.000-07:00

Imorse sa jag till kollega-tillförordnad-chef-chefen att jag tyckte att det blev lite fel igår. Att jag självklart kommer besluta helt själv när och för vem jag berättar.

Problemet är att h*n tillhör kategorin människor som tar allt man säger som kritik och därför måste ägna en lång stund att försvara sig så fort man hävdar en annan åsikt.

Så då måste man stryka medhårs för att h*n inte ska se orolig ut.

Är egentligen inte alls i skick för att hålla på med sånt.

Men, men, nu är det sagt.

Och snart ska här basuneras! Fast jag tror jag kommer köra smygvarianten och droppa lite för någon enstaka till att börja med. Bara för att pröva hur det känns.

Egentligen är det ju så dumt så man storknar att be någon vara tyst till BB. Man skulle väl knappast råda en höggravid kvinna att påstå att hon har ätit lite väl mycket...

Pust.

Tillägg

2007-10-04T05:43:00.000-07:00

Om du var den nya närmsta-chefen skulle det kunna vara så att din kollega och tillförordnad-chef tycker att du ska hålla klaffen så länge som möjligt för att inte oroa medarbetarna.

Medan du själv börjar tycka att det är outhärdligt att låtsas som ingenting när du praktiskt taget är höggravid.

Fast du inte är det. För du väntar barn från ett annat land så du skulle kunna mörka tills du kom hem från resan.

Du kanske förstår din kollega-chef samtidigt som du känner att du på det här sättet verkligen, verkligen, blir snuvad på hela vänta-barn-tiden.

Och det känns kanske inte så bra.

För dig,

eller mig då, som det ju faktiskt handlar om.

Att berätta

2007-10-04T05:35:00.000-07:00

Alltså tänk er att det var så här:

Du jobbar på ett ställe och får en ny närmsta-chef. Det händer sådär lagom före semestern att du inte riktigt, riktigt hinner märka att du fått en ny chef förrän sommaren är slut och verksamheten drar igång igen.

Nånstans under sommaren får du veta att chef-chefen ska sluta. Så hela långa hösten kommer du ha en ledning som består av en person mindre än du trott. Men det kanske känns ok; tillförordnad-chefen kan verksamheten, en närmsta-chef för en annan avdelning är gammal i gården, gruppen förstärks med en halvtidare och din fortfarande rätt nya närmsta-chef verkar väl ok.

Fast det är klart, lite svajigt är det ju med interimistiska lösningar. Och vem vet när man får en ny chef-chef egentligen.

När, i denna situation, skulle du vilja veta att din nästan-nya närmsta-chef tänker jobba halvtid i sisådär ett år för att h*n ska bli förälder?!?

a) Så sent som möjligt, orkar inte oroa mig för en sak till.
b) NU! Helst nyss. Jag måste förbereda mig.
c) Några månader innan det är aktuellt.
d) Det är okej om h*n berättar det när det är dags.

Höstborta

2007-10-04T05:32:00.001-07:00

Idag skiner solen, det är varmt och alla är glada.

Själv har jag suttit som förlamad framför datorn mest hela dan. vilket ur jobbsynpunkt inte spelar nån som helst roll. Jag hinner gott och väl det jag ska göra.

Det är bara lite jobbigt att vara höst-sänkt och inte orka tänka en rak tanke. Inte för att jag orkar några krokiga heller, men ändå, ni fattar.

Jag vill bara vara hemma och sova.

Tills i maj ungfär.

Hoppsan

2007-10-03T06:48:00.000-07:00

Nu var det visst bara 5 par före oss i kön.

Som ju inte är en strikt sådan, någon som är efter, men som har ett annat medgivande kan gå före.

Men ändå.

Delad föräldraledighet - samtal med en adoptivförälder

2007-10-03T03:43:00.000-07:00

För mig finns inget alternativ. Man delar på föräldraledigheten. Vi har vänner som delat 50/50 hela tiden, dvs jobbat deltid. Och det tycker vi verkar bra.

Så berättar jag det för en person som är adoptivförälder. Och tydligen är det väldigt svårt för vissa kvinnor att ta in att en annan kvinna faktiskt inte kommer vara mammaledig 100% hela tiden.

- Men, så är det ju det här med anknytningen...

Ah! Det är ju därför vi ska dela på det pappskalle! För att ungen ska kunna knyta an till båda sina föräldrar. Och ja, vi vet, vi vet, vi vet, att vi inte vet vem det är vi kommer få träffa och att saker och ting kan bli nåt helt annat än det man tänkte sig

- Men, det är ju bara en gång i livet kanske. Du kanske kommer känna att du bara måste vara hemma på heltid.

Jepp. Eller så känner min man så. Eller båda. Och då är det lika bra att vi delar. Eller så måste vi vara hemma båda två samtidigt längre än vi tänkt oss. Typ.

Fast inte säger man nåt inte. Berättar att sett ur mitt perspektiv så ser saker annorlunda ut. Och att vi väljer vår väg för att vi tror att det är bäst för oss; dvs oss föräldrar och vårt barn.

Och i mitt stilla sinne undrar jag, som alltid, varför ingen ens frågar min man om hur han ska göra med sin föräldraledighet...

Och, hemska tanke, kanske kommer jag få ta en massa skitsnack bakom ryggen och ifrågasättande av mig som person den dagen mina medarbetare för koll på läget.

Blä.

Terapi

2007-10-01T04:35:00.000-07:00

En nackdel: Man kan inte längre använda sina vanliga strategier utan blir tvungen att titta på vad som finns där inne.

Antar att det är meningen.

Antar att det så småningom ska leda till att man blir mindre trasig.

Men ibland känns vägen verkligen inte som målet.

Väldigt dåligt samvete...

2007-09-25T01:25:00.000-07:00

...fick jag sekunden efter att jag publicerat inlägget nedan.

Jag har ju vänner som är styvmammor där det liksom inte vill sig med några egna barn.

Och jag känner så innerligt med deras sorg.

Lika stark som min glädje. Samma sak fast tvärtom och uppåner.

Blä.

Vill inte trycka min glädje som en smetigt äcklig tårta i ansiktet på nån.

Jag är glad och jag ser er sorg. Det vet ni va?!?

Föräldrar

2007-09-25T01:19:00.000-07:00

Bara det att JAG ska få bli mamma, förälder, är alldeles ofattbart häftigt.

Men så är det ju en sak till:

Jag och maken ska bli föräldrar. Tillsammans. Ett barn som är vårt.

Som gift med en man som redan har barn är det speciellt att få ta detta steg. Snart är inte det där föräldraskapet längre förbehållet maken och hans ex.

VI kommer vara föräldrar.

Det är stort.

Nu älskar jag ju mina egna styvföräldrar alldeles oändligt och tycker att jag är deras barn lika mycket som syskonen.

Men jag fattar, fattar, fattar om de tyckte att det var något alldeles speciellt att få bli förälder tillsammans med min mamma respektive pappa.

En känsla som inte har så mycket med barnen ifråga att göra, det handlar om parrelationen.

VI ska dela nåt alldeles, alldeles särskilt.

OJ!

Jag är nog lite dum

2007-09-23T09:26:00.000-07:00

Jag har aldrig fattat att folk tycker att IVF-bebisar skulle vara annorlunda än på-egen-hand-fixade.

Att en IVF-unge skulle var mindre riktigt på något sätt.

Men när jag läser på några av mina favoritbloggar fattar jag ju att det kanske är så.

Hjälp så dumt.

Alla familjer är ju lika riktiga oavsett hur de blev till.

Ju.

Mintsås?

2007-09-22T07:15:00.000-07:00

Livet trallar på som vanligt. Väntar på att det ska bli början av oktober så att man kan börja gissa igen.

Såg superfina barnkläder på Åhléns idag, men man kan ju inte handla till nån som man inte vet hur stor h*n kommer vara när man träffas...

Ett rop ut i sajberrymden:

Är det någon som har recept på indisk mintsås?

Alltså, inte engelsk mintsås som man köper i en liten glasburk och blandar i olika såser.

Inte heller recept på raita med mynta.

Utan den där gula mintsåsen man får till samosas när man äter på indisk restaurang.

Någon?

4 månader

2007-09-15T02:07:00.000-07:00

Idag har vår ansökan varit i Etiopien i 4 månader.

Nån gång i början av oktober öppnar domstolarna igen och då hoppas Organisationen att några lyckliga väntande ska bli föräldrar.

Vi har köpt lite saker till det blivande barnrummet. Insåg att vi nog behöver nån slags garderob. Om vi inte vill att barnet ska vara utan kläder, alternativt bara ha ett ombyte. Ska flytta upp den stora korgen med grejer från hallen till barnets rum.

Hemma hos mamma finns syskonens gamla barnsängar kvar, redo att lånas ut.

Ska börja tjata lite på dem som ännu inte gett oss några lappar till täcket (men som sagt att de ska) - nu vill jag få till det där.

Förra veckan drömde jag att jag var gravid men att det aldrig började synas...

På räknaren längst ner på sidan står det att det är 8 månander tills barnet kommer. Det känns ruskigt nära tycker jag. I teorin kan det lika gärna vara 3 månader kvar.

Helt makalöst otroligt.

Bristande självinsikt

2007-09-14T03:35:00.000-07:00

Jag skriver mycket, ofta, gärna. Och det går fort. Allra bäst gillar jag att formulera akademiska krångligheter eller viktiga jobbdokument. Knatter, knatter, knatter säger tangenterna och vips så är det klart. Lite korrigeringar av bokstäver som hamnat i fel ordning, men för det mesta funkar första versionen utmärkt.

Ändå tror jag alltid att jag ska behöva ungefär tio gånger så lång tid som det tar i verkligheten.

Idag stannade jag hemma på fm för att börja det dokument som ska vara klart om två veckor. Jag har bokat många halvdagar framför datorn för att hinna.

Så knatter, knatter, knatter. Efter två timmar är jag halvvägs.

Och då tröttnar jag. Kan ju lika gärna åka till jobbet och göra andra saker. Det här skriver jag klart i ett nafs.

Vet jag.

Men jag kommer glömma bort det.

Nästa vecka kommer jag panikstirra i almanackan och få dåligt samvete för att jag bloggade istället för att skriva klart när jag ändå hade chansen. Hur ska jag hinna, var ska jag ta tiden ifrån.

Sedan kommer jag knattra klart på nån timme eller två nån dag innan det ska lämnas in.

Jag vet det.

Men jag tror det inte.

Nerknattrat i all hast...

år 2000

2007-09-13T02:21:00.000-07:00

Nu har Etiopien firat millennieskifte.

I början av oktober öppnar domstolarna igen. Då kanske det börjar hända saker. På barnfronten alltså.

Men nu händer det saker på jobbet så jag hinner inte tacka ordentligt för era svar.

Rusar iväg.

Härmapa

2007-09-06T02:57:00.000-07:00

Jag alltså.

Storken har just nu en uppmaning till alla som inte kommenterar att göra just det. Nyfiken på vilka ni är och allt det där.

Någon gång är det jag som gett mig tillkänna efter en sådan uppmaning.

Jag brukar tänka att "Äsch, man skriver ju för sin egen skull, inte behöver jag veta inte."

Fast jag VILL veta.

Jag är supernyfiken.

Flera hundra besökare varje vecka och ingen aning om vilka ni är.

Berätta.

Sorry Storken att jag härmas, kunde bara inte hålla mig längre... Och TACK, du har nu lärt mig hur man flyttar upp inlägg!

Ekonomiskt lönsamt

2007-09-05T23:40:00.000-07:00

Regeringen planer? Har beslutat?(Så irriterande när man bara läst kortfattade nyheter på morgonen..) Nåja, det verkar i alla fall som att det kommer införas en

jämställdhetsbonus

3000 kr extra per familj och månad för dem som delar 9 av de 13 månaderna lika.

Värt att tänka på.

När man diskuterar föräldraledighet alltså.

8Sedan kan man givetvis problematisera det här på tusen sätt måste samhällsvetaren lägga till.)

Men ändå. Kanske att det är en juste signal.

Jämställdhet lönar sig.

Föräldraledighet

2007-09-04T04:21:00.000-07:00

Med anledning av Kattmammans funderingar kring delad föräldraledighet så vill jag bara lägga mig och förtydliga:

Man kan inte dela på föräldraledigheten. Mammor och pappor får precis lika många dagar. (Eller, njae, det stämmer väl inte riktigt förresten. Papporna får ju 10 dagar i samband med att barnet är nyfött/nyfått.)

Däremot kan man ge bort sina dagar, allt utom två månader om jag fattat det hela rätt.

Och det brukar för det mesta vara pappor som är så snälla att de ger bort sina dagar till mammorna...

För övrigt så är jag fortfarande intresserad av att ni hörsammar uppmaningen under rubriken Härmapa. (Skulle flytta upp inlägget om jag hade tid att fatta hur man gör.)

Bebis

2007-09-02T09:17:00.000-07:00

Idag har jag och yngsta styvdottern hälsat på en bebis som styvdottern ska barnvakta.

Och det var bara så svårt att fatta att

a)Det inte är jag som går på gymnasiet som ska vara barnvakt till en urgullig unge (Vad hände? Vart tog alla åren vägen?)

b)Snart kommer jag ha en EGEN urgullig unge som nån kanske får vara barnvakt till.

Va?!?

Fast...

2007-09-02T03:24:00.000-07:00

...jag ska inte beskylla maken för att ha valt dem här färgerna heller.

Men, men, nu får det var så här ett tag.

Makens fel

2007-09-02T03:04:00.001-07:00

Att jag bytt layout.

Börjar bli ett täcke

2007-09-01T03:50:00.001-07:00

Så här långt har vi kommit hittills. Och nej, vi har inte fått en massa vita lappar, det är jag som syr varannan vit. För att de fina tygbitar vi fått ska synas ordentligt.

Storken skrev i en kommentar att jag kunde berätta vilka vi fått tygbitar av. Det kanske jag gör. Sen. Än så länge kan jag berätta att flera av dem som är närmast (till exempel den blivande pappan) fortfarande grubblar och grubblar på vad man ska välja.

Än så länge är det ju ingen brådska, men så småningom kommer nog släkt och vänner tycka att man är en rätt tjatig person...

Okej, så här var det (till mitt barn)

2007-08-30T09:53:00.001-07:00

En dag när din mamma var hemma och hade hela huvet fullt med snor bestämde hon sig för att göra sin lapp till ditt längtanstäcke.

Det kan ha varit så att din mamma i tonåren var alldeles för upptagen med att göra tvärtom att hon kanske missade någon västenligt information som gavs på textilslöjdslektionerna.

I vilket fall, just den här snoriga dagen bestämde hon sig för att brodera.

Tyget är en bit från sjalen som din mamma hade när hon gifte sig och pärlorna köptes när din storasyster gjorde brudsmycken. Så det är symboliskt så det förslår!

Och sen blev din mamma så stolt och nöjd att hon bestämde sig för att dela med sig av mästerverket till sina sajbervänner:

WOW!

2007-08-30T02:07:00.000-07:00

Mamma Wannabe är inte längre wannabe.

Det är verkligen supercoolt.

Ni får förlåta mig alla ni som fått hemmagjorda ungar. Eller IVF-bebisar. Alla ni som får eller fått era världens finaste, med eller utan hjälp, magvägen.

Men det här känns faktiskt speciellt.

Det kändes likadant när Helga fick sin Q, som när Applecore och Filippis fick sina BB.

Det känns alltid lite, lite mer speciellt för mig när någon blir förälder via adoption. Det är möjligt. Det är verkligen möjligt.

GRATTIS MAMMA-INTE-LÄNGRE-WANNABE!

Tidsfördriv

2007-08-30T00:53:00.001-07:00

Hittade den här utmaningen hos storken. Regler: Googla ditt svar och använd första bilden.

Det mest spännande blir ju att försöka begripa vad tusan man egentligen googlade..

När jag läser reglerna igen inser jag att man skulle ta den första användbara bilden. Det kan man ju såklart tolka som att man skulle välja en bild som gör att svaret blir begripligt. Fast jag tycker nedanstående blev mycket roligare.

1. Vilket år är du född?

2. Hur definierar du din sexuella läggning?

3. Vilken är din bästa egenskap som kärlekspartner?

4. Och din sämsta?

5. Vad söker du hos en partner?

6. Vem var din första hemliga barndomsförälskelse (förnamnet)?

7. Vilket yrke är det sexigaste du vet?

8. Vilken kändis är hetast enligt dig?

9. Vad gör dig avtänd?

10. Vem hade du ditt första riktiga förhållande med (förnamnet)?

11. Vilket kroppsdel, förutom munnen, gillar du mest att kyssa på en kärlekspartner?

12. Ett kärlekspar på film eller tv som du gillar?

Utmanad

2007-08-29T05:21:00.001-07:00

Var tvungen att stanna hemma idag. Vad bättre kan man roa sig med än att svara på Jomas utmaning?!

8 fakta om mig:

1. Jag är ruskigt förkyld just nu.

2. Jag har en gråspräcklig katt som har tre namn.

3. Jag är feminist.

4. På fester hittar du mig troligast på dansgolvet.

5. Jag tycker mycket om mig själv (vilket jag ganska tidigt i livet insåg att man inte riktigt får göra.)

6. Jag tycker att livet vore meningslöst utan kommunikation med andra människor.

7. Jag tog körkort för två och ett halvt år sedan, vilket var en stor utmaning då jag tyckte att det var oändligt svårt.

8. När jag ser mig i spegeln kan jag inte fatta att den där drygt 30-åriga kvinnan faktiskt är jag.

I utmaningen ingick att skicka vidare till 4 personer, men vi är ju ett gäng som snurrar runt på varandras bloggar så jag gissar att de flesta förr eller senare kommer svara på det här ändå...

Förkyld

2007-08-28T00:46:00.000-07:00

Det går inte att tänka när man är snorig.

Det går inte att jobba om man inte kan tänka.

Har bara så jäklarns svårt att stanna hemma om jag inte har feber.

Får se om jag håller hela dan.

Snörvel.

Önskar verkligen

2007-08-27T03:17:00.000-07:00

Att det fanns något spännande att berätta från adoptionsfronten.

Men det är som det var för några dar sedan.

Har lite ont i halsen.

Tycker att vore lagom att få semester var fjärde vecka.

Då skulle jag ha semester nu.

Har fått fler lappar till vårt längtanstäcke som jag ska sy.

Tråkig blogg

2007-08-24T01:53:00.000-07:00

Roligt jobb.

Det är förklaringen till att jag inte uppdaterar särskilt ofta. Har mycket att göra och mycket att lära.

Och det är ju faktiskt bra.

Pratade med Organisationen igår. Inget nytt har hänt. Domstolen i Addis Abeba stänger under sommaren. Snart firar Etiopien millennieskifte och då kanske verksamheten stannar upp ett litet tag.

Man kan aldrig veta så noga.

På ett sätt är det bra. Då hinner jag jobba längre på mitt roliga jobb.

Men lite tråkigt också.

3 månader

2007-08-17T22:55:00.000-07:00

Jag har bra jobbat och jobbat hela veckan. 15e augusti passerade utan att jag hann me att skriva

Vi har nu väntat í 3 månader.

Det kan vara halva, en tredjedel eller en fjärdedel av tiden. Man vet ju inte så noga i den här världen.

På sätt och vis är det rätt skönt att få vara sitt jobbjag ett tag och inte bara nån som väntar barn utan att fatta det.

Fast jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte tänker på det varje dag.

Nästa vecka kanske jag ska maila Organisationen och fråga om det har rört på sig i den där kön.

Dieter

2007-08-12T02:03:00.000-07:00

Hm. Diet i plural blev visst ett tyskt mansnamn. Om det nu är tyskt, men jag har väl mest hört talas om tyska Dieter. Fast äsch, det var diet i plural det här skulle handla om. Jag skriver mer om tysken ifall han får någon avgörande betydelse i mitt liv. Fast då måste jag nog träffa en Dieter först... Eh, okej, var var jag? Jo!

Jag tröttnar på dem. Dieterna alltså. Kan ha att göra med att jag fortfarande lever i föreställningen att om jag bara struntar i smör på mackan någon vecka så är jag lika slank som alltid. På nåt sätt finns fortfarande bilden av mig själv som på gränsen till underviktig i skallen.

Jag tror helt enkelt inte att jag behöver någon speciell diet.

Och jag är inte direkt överviktig nu heller. Möjligen har jag passerat gränsen med några kilo. Det är ju faktiskt ganska stor skillnad på lägsta och högsta vikt som anses hälsosamt.

Sedan har jag alltid haft svårt får hela gå-ner-i-vikt-prylen för att det finns ett så tydligt smalt ideal i vårt samhälle. Feta människor göre sig icke besvär i de viktiga sammanhangen. Jämt och ständigt, överallt matas vi med du-duger-inte, du-duger-inte, du-duger-inte.

Och skillnaden mellan räknas och inte räknas är åtskilliga kilo lägre än vad det var för bara 10 år sedan.

Jag har sett för många magra ångestladdade flickor (och några pojkar) i jobbet för att vilja vara med i spelet. Bantningsmagasin, fetma-TV, modelldieter... Jag blir tokig.

Hoppsan! Nu for jag visst iväg. Men jag blir så arg bara jag tänker på att jag är en av alla dem som vill lära mig att äta mindre när så många inte kan äta sig mätta.

---

Men om vi håller oss till hälsa. Mental och kroppslig. Då skulle även jag må bra av att bli lite mindre.

Och jag klarar inte att hålla diet. Jag lovar att jag skulle tycka att GI, smakdiet, fat-smash, färgdiet, formdiet, stenåldersdiet, lågkalori, ät-bara-dina-egna-krukväxter-och-hoppa-ständigt-på-ett-ben-diet var superroligt. Jag skulle ge mig fullkomligt hän och följa dieten slaviskt.

I två dar. Eller möjligen några veckor. Sedan skulle jag tröttna på att bara äta saker som börjar på F eller inte få ha ketchup på korven, eller - ve och fasa - inte ens få äta varm korv.

Därför behöver jag något som är enkelt. Ät mindre. Rör på dig mer.

Det är ungefär så mycket jag klarar av.

Sorry, Dieter.

Sit ups

2007-08-11T05:18:00.000-07:00

För några år sedan läste en av mina vänner att Britney Spears gjorde 500 sit ups om dagen. Stefan Schwartz gkorde 1000.

Vi utvecklade nånslags teori om att antalet sit ups hörde ihop med graden av psykopati. Även om sambandet idag kan te sig oklart var det rätt skoj då. Jag vill minnas att det även fanns nån koppling till en av mina havererade kärlekar; nån som också gjorde en massa sit ups.

Så här 350 sit ups från förra inlägget måste jag säga att den omedelbara inverkan de hade på min mentala hälsa är att jag mår

oändligt mycket bättre.

Misstänker att rygglyften, benlyften och armhävningarna har en del med saken att göra.

Lite adrenalin och endorfin ska man inte underskatta.

Men nu måste jag dricka vatten innan jag svimmar. Jag har massor att göra, det är ju en underbar lördag där ute ta mig tusan!

Lördag

2007-08-11T04:41:00.000-07:00

Maken klipper gräset och jag gör inte tvåhundra situps utan sitter bara här och surfar slött.

Läste ut Vi måste prata om Kevin idag. Bra bok. Den ligger i vardagsrummet en trappa ner och jag hör inte till dem som lägger författarnamn på minnet.

Just idag önskar jag att jag var en av de där människorna som nån gång kunde bli nöjd med livet. Jag kan bli lite trött på att höra till dem som får årstidsrelateradnedstämdhet, eller vad det nu är för fel på mig. Trött på att det i stort sett bara är två månader om året som jag INTE ägnar en massa tid åt att fundera över tillvarons meningslöshet.

All tid går inte åt till sånt. Jag är vansinnigt lycklig emellanåt också.

Men jag är ändå trött på det där molnet lägger sig över allt redan i augusti.

En gång i tiden älskade jag höstar.

Jag vet (tror?) att det det finns nåt slags samband med att jag blev sjuk och den här mellankolin. Jag har bara inte lyckats knäcka vilket.

Rosenrot, motion, sömn. Jag gör vad jag kan för att inte hemfalla åt allt för mycket grubblerier.

Boken var bra, men den här tiden på året borde jag hålla mig till Harlekinromaner eller nåt annat som inte drar igång känslan av alltings hopplöshet.

Maken klipper gräset och det är genom att fokusera på det underbara i såna där vardagligheter som man på nåt sätt lyckas stå ut.

Om man tittar ut genom fönstret möts man av en augustilördag som på alla sätt måste anses som underbar.

Maken klipper gräs och jag ägnar mig åt självömkan och den stora tröttheten som tydligen är

en del av livet.

Kära Tinsel!

2007-08-09T08:11:00.000-07:00

Efter dina senaste inlägg har jag funderat lite på det här med sorg.

Och att förstå andra.

Din sorg är din. Och om den har lättat så gläds jag med dig! Visst är det underbart när man plötsligt går rakare, andas lättare, sover bättre.

De val du gör är dina och vart de tar dig är din sak att upptäcka. Att få följa din resa mot vart du nu är på väg känns som ett privilegium. Att lära om andra är att lära om sig själv.

Om det är nåt vi bloggare kan bidra med så är det förhoppningsvis lite insikt om hur olika (och lika!) vi människor är varandra. Nåt ska väl det här navelskåderiet vara bra för!

Sedan kan jag inte påstå att jag förstår dig. Inte helt och fullt. Du gör andra val än jag skulle gjort. Klart att jag inte kan begripa varför man väljer bort barn helt när man längtar så.

Klart att jag tycker att alla borde fatta att det är fantastiskt att adoptera (och jag har inte ens sett frukten av vedermödorna än)!

Men saken är den

att du är du

och jag är jag

och man behöver inte förstå en människas val

för att kunna respektera hennes

tankar, känslor och väg genom livet.

En gång i tiden trodde jag att jag skulle göra samma val som du; hellre utan barn än adoption. Jag vet inte varför det vände. Jag vet bara att det är rätt för mig.

Precis som jag är övertygad om att dina val är alldeles rätt för dig. Idag och kanske också imorgon.

Det enda som finns är ögonblicket precis just nu.

Ingen vet vad som väntar nästa sekund.

Så kära Tinsel, det här är inte bara en hälsning till dig, utan också en förhoppning om att vi människor kan

respektera varandra

lyssna på varandra.

Dialog istället för debatt.

Höstdiet

2007-08-08T12:46:00.001-07:00

Jag skulle vilja påstå att jag väger 15 kilo (kanske tillåmed mer, men det orkar jag inte tänka på) mer än vad jag trivs med. Och inte är det så lätt att bli av med eländet när man är en klimakterietant har jag märkt. Dessutom får ju kroppen liksom för sig att producera en massa extra fett har jag läst.

Så nu är det hårda tag (för vilken gång i ordningen de senaste åren minns jag inte...) som gäller.

Eftersom att jag är en sån där som aldrig förr behövde hålla koll på mat och träning så är det svårt att få det hela att funka.

Men, men, det är styrketräning på morgonen som gäller + sunda matvanor. Maken och jag kämpar ihop.

Men så är man två dar på konferens OCH HUR JÄKLA LÄTT ÄR DET ATT HÅLLA IGEN DÅ?!?

Nästa gång är det jag som bokar konferens i skogen, rå svamp och bär lär man ju inte föräta sig på...

Slut på semestern...

2007-08-06T06:32:00.000-07:00

Första dan på jobbet.

Känns helt okej bortsett från att jag har ont i ena handleden. Inte bra så här innan det börjat på riktigt...

Idag är för övrigt en sån där dag då jag längtar alldeles vansinnigt mycket efter vårt barn.

Mötte två höggravida kvinnor på väg till jobbet imorse. Ibland önskar jag att det syntes i alla fall lite på mig också...

Etikett

2007-08-05T08:46:00.000-07:00

När Magdalena Ribbing drar sig tillbaka tänker jag ansöka om hennes jobb på DN. För jag har insett att jag blir ruskigt gnällig när folk inte uppför sig...

Nu kommer kanske inte mina vettåetikettsregler ha sitt ursprung i uråldriga regler från överklassen. Men jag kommer vara minst lika rigid.

Till exempel.

Om man har fest och skriver samman en liten presentation över gästerna så är det inte lämpligt att skriva att någon är lärare/läkare/botaniker/valfritt yrke om nu personen ifråga inte jobbar som detta längre. Då har man nämligen deklarerat sitt ointresse för vem personen är/vad den gör, och då kommer ens gäst snarare känna sig mindre än mer välkommen på kalaset.

Vidare är det inte särskilt okej att skriva att någon har "siktet inställt på X-landet" om personen ifråga är på väg att adoptera. Lika lite som det är ok att skriva "X är i fjärde månaden". Att man väntar barn är något man vill berätta själv, för dem man vill, när man vill. (Om ens gäst är höggravid lär det dessutom vara ganska överflödigt att nämna det i ett presentations-häfte...)

Så. Nu vet ni det.

Har ni fler funderingar är det bara att vända sig till Salvias etikettspalt. (Räkna med att få svar från en riktig surkärring.)

Till mig själv

2007-08-03T03:34:00.000-07:00

Helt galet. Du väntar barn.

Jag vet att du glömmer det mest varje dag så jag tänkte bara påminna dig.

Hälsning från dig själv

Korg

2007-08-03T03:29:00.000-07:00

Om man inte har en mage som växer (eller nåja, en som inte växer pga graviditet då...) får man skaffa korg istället.

En till alla tygbitarna som förhoppningsvis ska bli ett täcke. (Jag ber redan här vårt kära barn om ursäkt för allt som ev. kan gå snett. Jag har inte sytt mycket sedan högstadiet.)

Och så en till med plats för allt man köper på sig. Eller får.

I vår vänta-barn-korg (som är en stor kista med lock som står i hallen!) finns nu lite böcker, fem myror på dvd, en krokodilfilt, en lampa, kläder, tyger, några kossor, en ängel och säkert någon mer sak som jag har glömt.

Den lilla pallen är lite för stor så den står under sängen.

Nu ska jag sy.

Ännu en dag äldre

2007-08-01T04:17:00.000-07:00

Tack för era Grattis Mysan, Dinah och Kattmamman! Och tack för stöd i frisyrfrågan...

När jag gick från frisörbesök nr 2 denna vecka var jag betydligt snyggare än när jag kom dit. Först då erkände maken att han också tyckt att frisyr 1 var lite märklig...

Jag har en tendens att byta frisör efter tre besök så jag är van att vara kinkig. Men den här verkade ju så duktig, och så nära jobbet och allt...

Nåja. Är ganska korthårig nu, inte snagg, mer nånslags kort bob skulle jag gissa att det heter. Om det nu heter nåt, men det mesta har ju definitioner och beteckningar så varför inte min frisyr?!

Angående hår så har jag nästan alltid färgat, klippt och pysslat, men det var först efter cancern som jag blev känslig för resultatet. Pröva att bli flintskallig alldeles ofrivilligt - man blir rätt så rädd om varendaste hårstrå när det väl kommer tillbaka.

Kvällen igår var toppen. Släkt och vänner och god mat och fika i massor. Och så lite vin på det. Och fina presenter. Min styvmor verkade mäkta imponerad av maken som skulle kvalificera sig som kallskänka (finns en maskulin form för det ordet?) på vilken restaurang som helst!

Tack allra käraste för en fin dag!

Och lite speciellt är det att se alla styföräldrar och föräldrar sitta och fika och språkas glatt tillsammans. Samtidigt som syskonen från båda familjer sitter och stojar i soffan.

Jag är har ju en alldeles egen styvfamilj nuförtiden och vi är väl inte riktigt sådär kärvänliga... Men om man bara ger det 30 år så vet man ju inte hur det kan sluta...

33 år

2007-07-31T02:06:00.000-07:00

Idag har jag födelsedag. Hurra för mig! Och kanske är det den sista jag firar som icke-förälder.

Dan har börjat bra med lyxiga presenter + rosor från maken och svärföräldrar. (Stora lillebror skrattade gott åt att ultrafeministen önskar sig parfym och SPA-behandlingar. Könsstereotypt så det förslår...)

Annars har vi ägnat förmiddagen åt krishantering. Efter duschen visade det sig att frisyren jag blev klippt i igår var lika hemsk som jag befarade. (Ni vet, frisörer lyckas ju alltid föna till den mest hopplösa kalufs så att man tror att man är lite grand nöjd när man går därifrån...)

Och frisören ifråga är ledig så jag blev erbjuden att komma in imorgon. IMORGON?!? Så jag ska sitta ochj känna mig eländes eländigt ful på min födelsedag? (Skulle kunna göra nån slags analys om utseendefixering här och nu, men ärligt talat, jag känner mig FUL. Punkt.)

Nåja. På frisersalongen där maken brukar klippa sig hade de en tid i alla fall så dit ska vi om en knapp timme. Så nu blir maken snygg och jag kanske okej!

Fast jag har god lust att skicka räkningen till min salong... Men jag är feg, feg alldeles för feg för att kräva ersättning i såna här lägen. Jag vill mest ha en ok frisyr.

Vilket kommer bli en mycket kort sådan. Jag har 50 minuter på mig att acceptera det...

Och min frisör brukar ju vara bra..

YTA! Vad härligt att för en gångs skull få ha stormande känslor kring något som egentligen är alldeles oväsentligt.

Livet så där i allmänhet

2007-07-29T03:06:00.000-07:00

Ibland har jag svårt att veta vad jag ska skriva om. Det är som att jag skapat ett nät-jag - Salvia - och som att hon liksom bara får vara intresserad av barnlöshet, adoption och nära relaterade ting.

Sanningen är väl den att jag tänker på mitt kommande mamma-skap sisådär varje timme. Senast när jag (för jag vet inte vilken gång i ordningen) tittade ut över vardagsrummet och funderade över hur det kommer att kännas när allt måste säkras så att ett barn kan fara runt bäst h*n vill. För jag kommer nog ha svårt att fostra en unge som inte får vara överallt. Maken kommer definitivt inte klara av det.

Varannan kvart kniper det till i magen och så drabbas jag av den stora osäkerheten. Vad tusan håller jag på med? Hur ska jag klara av det?

Ibland längtar jag så att det gör ont. Ibland är jag förvånat glad och lycklig för att det overkliga faktiskt ska bli verkligt.

Jag funderar mycket på hur det kommer kännas för mitt bruna barn att ha den blekaste mamman i Sverige. Hur det kommer kännas när alla pratar om fysiska likheter hit och dit; för jag, mamma och syrran blir ju bara mer och mer lika varandra. De är lite brunare än jag dock.

---

Men så tänker jag mycket på sånt som inte alls har med med vårt barn att göra. Fast ibland känns det som att allt som alltid varit viktigt blivit ännu viktigare nu.

Tillståndet i världen. Det är ju pretto så det förslår men jag drabbas allt oftare av världssmärta.

Läste en bantningstidning och mådde plötsligt illa över att jag bor i den del av världen där vi måste lära oss att äta mindre, samtidigt som en majoritet av världens befolkning skulle behöva lite mer.

Ojämställdheten ska vi inte tala om. Det känns bara hopplöst.

Och så alla regnoväder, stormar, värmeböljor. Miljöfrågor har aldrig intresserat mig nämnvärt förr. Jag är väl än av alla dem som trott på mänsklighetens förmåga att tämja naturen. Att det skulle ordna sig till sist. Men nu blir jag paralyserad av rädsla så snart jag hör den senaste rapporten om klimatutvecklingen.

Och vad är mitt ansvar? På vilket sätt kan jag bidra?

---

Men så finns allt det ljusa också. I den lilla världen där bara jag och mina älskade bor. Vårt vackra hus (som fortfarande eldas med olja...). Trädgården. Nyputsade fönster.

Gott vin, smakrik ost. Skratt. Kloka tankar.

I den lilla världen är jag nog en ganska lycklig person.

Som snart ska bli mamma.

Varje sekund

2007-07-26T03:45:00.001-07:00

Varje litet ögonblick. Varje dag, vecka, månad år jag inte får dela med vårt barn

sörjer jag.

Att du inte får börja livet här hos oss.

Jag hade gärna delat tiden med din biologiska mamma, bara inte jag förlorat den. Bara inte du förlorat den.

Varje dag är ett steg närmre dig. Jag gläds så åt att vi ska få mötas.

Men varje sekund

utan dig

värker.

Boa

2007-07-26T03:43:00.000-07:00

Nånstans har jag hört att män förbereder sig inför föräldraskapet genom att fixa till hemma. Plötslig renoveringsiver medan frugan vaggar fram och är hormonförvirrad.

Nu är jag ju inte den som har så mycket till övers för biologistiska förklaringar av tillvaron.

Men här hemma är det plötsligt sladdar som ska säkras, golv som ska målas och hyllor som ska köpas.

Om inte annat är det ju bra för huset.

Statistik

2007-07-22T09:11:00.001-07:00

Som den samhällsvetare man är måste man ju ha koll på empirin innan man börjar dra några slutsatser...

Insåg igår att det finns några fler variabler än de jag först räknade med att ta hänsyn till. Så vi slänger på några månader i när man kan förmoda ett BB.

Det känns tryggast så.

Nr 10

2007-07-20T07:44:00.000-07:00

Det är 9 par före oss i "kön" för att få barnbesked.

Efter att ha fördjupat mig i statistiken kan jag konstatera att vi "borde" få BB i januari. Rent statistiskt alltså.

Men allt är ju möjligt i adoptionsvärlden...

Jag inser att det här är det tredje (minst) inlägget på detta tema, men jag skojar inte, jag börjar sakta men säkert fatta att det är

PÅ RIKTIGT

och att det är

SNART.

Fanken. Även min egenhändigt påkomna ettårs-prognos innebär ju ett

SNART.

Allvarligt talat, jag är yr, illamående och allmänt förvirrad.

SNART.

Panik

2007-07-20T02:53:00.000-07:00

Förresten har jag insett att de jag känner till som fått barn från Etiopien i år har väntat i c:a ett halvår.

Och detta är ju onekligen ett lxproblem.

Men jag börjar bli lite lätt

skräckslagen.

Konsumtion

2007-07-20T02:45:00.000-07:00

När ens barn växer i hjärtat och inte i magen måste man hitta på något sätt att "skaffa sig mage" som min styvdotter uttryckte sig igår.

Då är det bara att slänga all sin kritik mot konsumtionssamhället åt fanders och

konsumera.

Vi har numera en korg där vårt barns saker ska samlas. Den är rean för liten så nog har vi "mage" alltid.

Under förra veckans semester gjorde jag det läskigaste av allt

köpte kläder.

En badrock och en body. I storlek 86; lagom för 18 månaders barn.

För jag tänker så här:

Om ett år borde vi ju har fått barnbeskedoch vet då åldern på vårt barn. Och bir det då en tvååring så har jag hittills i år fem släktingar/vänner som fått barn. Om ett år är det fem ungar man kan ge presenter; och att ge saker som ungar kan växa i är ju inte helt fel.

(Så om nån vän eller släkting hittat hit är det ju bara hinta vad ni vill ha för ett-årspresenter... Men förhoppningsvis får ni inte de här grejerna...)

Trots att jag hittat denna smitväg att köpa kläder till ett barn jag inte har nån aning om storleken på, trots att förnuftet sa att det här blir ju bra ett-årspresenter till den och den, trots detta

så handlade jag ju kläder som

kanske

ska bäras av vårt barn.

Vilket gjorde att det pirrade i magen, darrade i benen och fladdrade i hjärtat när jag stod där i affären.

Leve konsumtionen...

Ha!

2007-07-10T15:07:00.001-07:00

Hittade just en sån där fin räknare för oss som ska adoptera. Har varit lite sur över att jag bara har sett "Nu är fostret så här stort" tidigare.

Fast det är ju lite svårt att få nedräkningen korrekt när man ju inte har en aning om tiden det kan tänkas ta.

Utgick från ett år.